Bönder gör det sexigare
SItter och flämtar i värmen och försöker åstadkomma något i Paint.NET. Jag saknar grafisk talang så det går väl så där. Har i alla fall lyckats ordna en hyfsad ny banner till min kommade Retro-blogg. [Mer om det när det blir dags för premiär].
Winamp går i bakgrunden med Hayseed Dixie. Jag upphör aldrig att förvånas över hur otäckt lätt klassiska, tuffa hårdrocksrefränger så smidigt transformeras till bluegrass a lá Soggy Bottom Boys. Hells bells blir coolare, Heaven's on fire svängigare och Walk this way spelas i sin kanske sexigaste version någonsin.
Visst, det är glimten i ögat och skön humor hela vägen, men många av låtarna skulle definitivt fungera för en bluegrass- publik som aldrig hört orginalen.
Winamp går i bakgrunden med Hayseed Dixie. Jag upphör aldrig att förvånas över hur otäckt lätt klassiska, tuffa hårdrocksrefränger så smidigt transformeras till bluegrass a lá Soggy Bottom Boys. Hells bells blir coolare, Heaven's on fire svängigare och Walk this way spelas i sin kanske sexigaste version någonsin.
Visst, det är glimten i ögat och skön humor hela vägen, men många av låtarna skulle definitivt fungera för en bluegrass- publik som aldrig hört orginalen.
Nya världar - del 3
För några veckor sedan påbörjade jag ett projekt med avsikt att skriva på ett tema under hela veckan, detta för att bidra till att strukturera upp mitt liv. Valet då föll på television och veckan efter blev det Politik. Denna vecka fortsätter projektet med ett nytt tema, Nya världar.
Hör på radion att Magic Slim är på väg till Närke. Jag har ingen aning om vem han är men får snabbt reda på att karln är "en av de sista levande Chicago-musikerna". Spelningen är i Lindesberg och jag får en kortlivad impuls att skrapa ihop lite pengar. Inte för att jag är en jättefan av blues, jag uppskattar på min höjd bluesinfluenserna i hårdrocken och filmen Blues Brothers, men jag skulle så gärna vilja upptäcka en ny värld.
För några år sedan såg jag Alice Cooper göra europa-premiär för sin Brutal planet-turné nere på Sweden rock festival. Det blev startskottet för en sedan länge uppskjuten utforskning av den gamle skräckrockarens musikgärning. Det har gått sakta sedan dess men för varje litet steg jag tar hittar jag allt mer som jag tycker om.
Det finns annars väldigt få artister där jag ärligt kan säga att jag tycker att allt är bra som de har gjort. Jag älskade Roxette från starten men tappade sugen då Per Gessle började skriva musik för dansgolvet istället för hörlurarna. Någonting liknande hände mig med Helloween i slutet på 90-talet.
Min gamla rebellhjälte under tonåren, Magnus Uggla, verkar helt ha snöat in på samma typ av revyliknande melodier hela tiden. Det var länge sedan han släppte en helgjuten skiva nu (1993).
Sedan finns det andra oförglömliga artister som man inte kan snöa in på. Antingen lägger de av som band, eller i värsta fall som artist helt och hållet.
När jag fortfarande var liten i mitten på 80-talet var jag helsåld på "Shakin" Fredrik Willstrand, om nu någon minns honom. Jag kan fortfarande hans hit "Susanne" utantill. Där är jag i och för sig ganska glad att han inte gjort något mer. Har svårt att tänka mig att han skulle ha tilltalat mig nu. Fast vem vet?
En annan förlust var de Michael B Tretow-producerade humorkillarna i synthbandet Big Money. Jag sögs in i deras melodiska vackert vävda synthmattor när jag såg tv-serien "Rapport till himlen" för första gången. Musiken var hälften av den bisarra stämningen i tvserien. Efter det kändes det givet att köpa de två skivorna som fanns. Det var inte förrän då jag upptäckte de roliga texterna.
Den största musikaliska förlusten för mig personligen var när jag upptäckte att Pelle Almgren inte gjort fler skivor. Efter den magiska "Allting är bra" och den mer ojämna "Superstjärna" blev det knäpptyst. Ett rykte har sagt att han åkte in på kåken för något. Tråkigt då Almgrens rödvinspoesi-doftande tragiska texter gjorde djupa märken i min själ. Än idag är det "Allting är bra" som jag lyfter fram om någon ber mig rekommendera en skiva. Detta trots att mina husgudar för övrigt heter Kiss och Tesla.
Just Kiss finns det väldigt många åsikter om. Min torde vara glasklar, det finns helt enkelt inget större band i min värld. När jag upptäckte deras musik på allvar var det som att släppa en bomb. Just det, ni läste rätt. Jag föll för musiken först och upptäckte det där med scenshowerna efter hand. När man sedan började få kontakt med andra Kiss-fans runt om i Sverige och världen genom olika fanklubbar blev man helt överrumplad över den familjära känslan det gav.
På Stadion i Stockholm 1997 var det första gången som jag upptäckte styrkan av att förenas med andra människor i kärlek till samma sak. (Nja, om man bortser från min frikyrkliga period förstås!)
Just nu brinner jag efter att få upptäcka något nytt. Jag har försökt med band som Def Leppard och Dokken men där har det fallit redan på första skivan. Dio är tyvärr alldeles för upprepande för att få mig att lyssna närmare och artister som Alanis Morrisette och Sophie B Hawkins har inte varit i närheten av sina första skivor.
Det är inget fel på de band och artister, de musikaliska världar, jag redan utforskat. Men bortsett från en och annan soloplatta (Paul Stanleys "Live to win" från förra året var en glad överraskning) hyser jag ingen större förhoppning om ett nytt studioalbum från Kiss.
Tesla har visserligen gjort en lika överraskande om suverän comeback men där har drogerna börjat spöka igen så vem vet hur länge det håller?
Jag vill ha något nytt, något som får mig att spricka av energi, något som får mig att känna.
Något som öppnar upp ytterligare en ny värld att utforska.
Hör på radion att Magic Slim är på väg till Närke. Jag har ingen aning om vem han är men får snabbt reda på att karln är "en av de sista levande Chicago-musikerna". Spelningen är i Lindesberg och jag får en kortlivad impuls att skrapa ihop lite pengar. Inte för att jag är en jättefan av blues, jag uppskattar på min höjd bluesinfluenserna i hårdrocken och filmen Blues Brothers, men jag skulle så gärna vilja upptäcka en ny värld.
För några år sedan såg jag Alice Cooper göra europa-premiär för sin Brutal planet-turné nere på Sweden rock festival. Det blev startskottet för en sedan länge uppskjuten utforskning av den gamle skräckrockarens musikgärning. Det har gått sakta sedan dess men för varje litet steg jag tar hittar jag allt mer som jag tycker om.
Det finns annars väldigt få artister där jag ärligt kan säga att jag tycker att allt är bra som de har gjort. Jag älskade Roxette från starten men tappade sugen då Per Gessle började skriva musik för dansgolvet istället för hörlurarna. Någonting liknande hände mig med Helloween i slutet på 90-talet.
Min gamla rebellhjälte under tonåren, Magnus Uggla, verkar helt ha snöat in på samma typ av revyliknande melodier hela tiden. Det var länge sedan han släppte en helgjuten skiva nu (1993).
Sedan finns det andra oförglömliga artister som man inte kan snöa in på. Antingen lägger de av som band, eller i värsta fall som artist helt och hållet.
När jag fortfarande var liten i mitten på 80-talet var jag helsåld på "Shakin" Fredrik Willstrand, om nu någon minns honom. Jag kan fortfarande hans hit "Susanne" utantill. Där är jag i och för sig ganska glad att han inte gjort något mer. Har svårt att tänka mig att han skulle ha tilltalat mig nu. Fast vem vet?
En annan förlust var de Michael B Tretow-producerade humorkillarna i synthbandet Big Money. Jag sögs in i deras melodiska vackert vävda synthmattor när jag såg tv-serien "Rapport till himlen" för första gången. Musiken var hälften av den bisarra stämningen i tvserien. Efter det kändes det givet att köpa de två skivorna som fanns. Det var inte förrän då jag upptäckte de roliga texterna.
Den största musikaliska förlusten för mig personligen var när jag upptäckte att Pelle Almgren inte gjort fler skivor. Efter den magiska "Allting är bra" och den mer ojämna "Superstjärna" blev det knäpptyst. Ett rykte har sagt att han åkte in på kåken för något. Tråkigt då Almgrens rödvinspoesi-doftande tragiska texter gjorde djupa märken i min själ. Än idag är det "Allting är bra" som jag lyfter fram om någon ber mig rekommendera en skiva. Detta trots att mina husgudar för övrigt heter Kiss och Tesla.
Just Kiss finns det väldigt många åsikter om. Min torde vara glasklar, det finns helt enkelt inget större band i min värld. När jag upptäckte deras musik på allvar var det som att släppa en bomb. Just det, ni läste rätt. Jag föll för musiken först och upptäckte det där med scenshowerna efter hand. När man sedan började få kontakt med andra Kiss-fans runt om i Sverige och världen genom olika fanklubbar blev man helt överrumplad över den familjära känslan det gav.
På Stadion i Stockholm 1997 var det första gången som jag upptäckte styrkan av att förenas med andra människor i kärlek till samma sak. (Nja, om man bortser från min frikyrkliga period förstås!)
Just nu brinner jag efter att få upptäcka något nytt. Jag har försökt med band som Def Leppard och Dokken men där har det fallit redan på första skivan. Dio är tyvärr alldeles för upprepande för att få mig att lyssna närmare och artister som Alanis Morrisette och Sophie B Hawkins har inte varit i närheten av sina första skivor.
Det är inget fel på de band och artister, de musikaliska världar, jag redan utforskat. Men bortsett från en och annan soloplatta (Paul Stanleys "Live to win" från förra året var en glad överraskning) hyser jag ingen större förhoppning om ett nytt studioalbum från Kiss.
Tesla har visserligen gjort en lika överraskande om suverän comeback men där har drogerna börjat spöka igen så vem vet hur länge det håller?
Jag vill ha något nytt, något som får mig att spricka av energi, något som får mig att känna.
Något som öppnar upp ytterligare en ny värld att utforska.
Coopers klassiska garagerock
Jag darrar faktiskt lite av förväntan. Jag ska äntligen få lyssna på Alice Coopers Dirty Diamonds. Bara sisådär två år för sent, men skit samma. Jag upptäckte Kiss klassiska skivor femton år försent. För att inte tala om Led Zeppelins, Black Sabbaths och Coopers tidiga musik. De senaste åren har mitt musikintresse tynat bort. Jag har fortfarande spelat musik då och då här hemma, men när favoritbanden (Kiss & Tesla) har hållit upp med sina skivutgivningar har det inte funnits något intresse alls av att köpa eller lyssna på ny musik. Gubben Cooper börjar höja mitt musikintresse igen.
The Eyes of Alice Cooper har spelats ganska flitigt här hemma under ett par år nu (tecken på en klassiker är väl att man aldrig riktigt tröttnar på den?) och det är nog därför som förväntan är så hög på Dirty Diamonds. Jag har helt enkelt inte känt så här om musik på väldigt länge!
Jag växte upp när Alice Cooper gjorde någon slags kommersiell comeback med skivorna Trash och Hey Stoopid. Jag föll direkt, speciellt för den välgjorda Hey Stoopid-skivan. Men sedan tog det ett antal år innan jag hade släppt den tillrättalagda 80/90-talshårdrocken och på allvar började upptäcka och uppskatta hans och bandets storhetstid.
Halvvägs in i Dirty Diamonds inser jag att jag lika gärna kunde sitta och lyssna på någon remastrad skiva från sjuttiotalet. Jag älskar Coopers klassiska garagerock. Det är avskalat, distat, rått och energiskt. Och så lite skit i hörnen. Jag måste helt klart prova denna skiva med hörlurar i ett kolsvart rum. De bästa skivorna jag har får en extra dimension av ett sådant upplägg. Dessutom får man en rejäl dos av Alice Coopers säregna humor i låten om en transsexuell lastbilschaufför som hamnar i fängelse efter ett bråk i en liten landsortshåla.
Skräckfarfar får mig att tro på musik igen!
The Eyes of Alice Cooper har spelats ganska flitigt här hemma under ett par år nu (tecken på en klassiker är väl att man aldrig riktigt tröttnar på den?) och det är nog därför som förväntan är så hög på Dirty Diamonds. Jag har helt enkelt inte känt så här om musik på väldigt länge!
Jag växte upp när Alice Cooper gjorde någon slags kommersiell comeback med skivorna Trash och Hey Stoopid. Jag föll direkt, speciellt för den välgjorda Hey Stoopid-skivan. Men sedan tog det ett antal år innan jag hade släppt den tillrättalagda 80/90-talshårdrocken och på allvar började upptäcka och uppskatta hans och bandets storhetstid.
Halvvägs in i Dirty Diamonds inser jag att jag lika gärna kunde sitta och lyssna på någon remastrad skiva från sjuttiotalet. Jag älskar Coopers klassiska garagerock. Det är avskalat, distat, rått och energiskt. Och så lite skit i hörnen. Jag måste helt klart prova denna skiva med hörlurar i ett kolsvart rum. De bästa skivorna jag har får en extra dimension av ett sådant upplägg. Dessutom får man en rejäl dos av Alice Coopers säregna humor i låten om en transsexuell lastbilschaufför som hamnar i fängelse efter ett bråk i en liten landsortshåla.
Skräckfarfar får mig att tro på musik igen!
