Slaskbloggen

Jag är lite smånöjd med mig själv. I förrgår myntade jag ett nytt uttryck på den seriösa bloggen.
   Ska man nödvändigtvis översätta svenska spel får man akta sig för ett nytt Waterg... förlåt, Shadowgate.
Shadowgate var ett NES-spel man översatte till svenska en gång i tiden. Resultatet var riktigt, riktigt dåligt. Nästan lika dåligt som det här spelet. Kombinerat med det faktum att namnet påminner om ett skandalnamn inom amerikansk politik gör det vasst i spelsammanhang.

Idag slickar jag i mig berömmet jag snubblade över på en annan blogg. Snacket går och det är kul. För den bloggen vägrar jag att kompromissa och hora med.

Numera börjar jag varje morgon med med minst ett parti Alfapet över nätet. Som den periodare jag är med allting (kolla bara denna blogg) så är inte det här första gången jag fastnat i det djävulska spelet. När man väl är där blir det som en drog. Bara ett spel till för att höja min rankingpoäng. Bara ett spel till för att ta revansch. Tyvärr slutar det oftast med att jag sänker den ännu mer.
I skrivande stund har jag spelat 30 matcher, vunnit 9 samt fått en rankingpoäng på usla 795. Rankingen baseras på en mängd faktorer vilket skall göra den så rättvis som möjligt. Ändå sitter jag där efter 25 minuspoäng och uttalar mantrat: Jag är bättre än så här. Turen måste vända snart! Bara ett spel till.

I mitt huvud borde jag ligga runt 1000. Målet är att jag ska klara det innan jag spelat 100 spel. Det blir tufft. Och många långa morgnar och nätter. Bara ett spel till innan jag måste möta dagen. Bara ett spel till innan sängen kallar. Allt jag behöver göra är att vinna stort mot några jävlar som har ungefär samma rating som mig. Och det kan jag ju göra, för jag är bättre än så här. Egentligen!

Så kommer katten från ingenstans och hoppar upp i knät. Jag svär högt. Inte för att klorna i låret gör ont. Men hon fick mig att klicka pass av misstag. Sedan tittar både katten och jag på när min motståndare lägger en rullning på precis det ställe jag skulle ha lagt mitt ord på. Och så är matchen i princip över.
   Jag är bättre än så här. Det var kattens fel. Turen måste vända snart. Bara ett spel till.

För den som vill fastna är länken denna.

Jag har börjat rota i spelhistorien igen. Det är ett projekt som legat i träda alldeles för länge. Något som slog mig idag var hur konsekvent vissa spelföretag varit med att göra samma misstag gång på gång. Sega med sin usla marknadsföring. Commodore med sitt tveksamma ekonomiska sinne. Atari med..? Tja, det företaget begick de flesta misstag man kan göra. De som begick de största misstagen är också de som idag för en tynande tillvaro.

Sega marknadsförde bort sig totalt från konsollmarknaden. Commodore och Atari har visserligen återuppstått, men de har väldigt lite med de ursprungliga företagen att göra.

En annan reflektion jag gjort är över hur lätt man svalde propagandan från spelföretagen förr.

Som Atari ST eller Amiga-anhängare fick man höra att det var piratkopieringen som dödade de bägge datorerna. Detta skrevs med stora bokstäver i vart och varannat nummer av de stora datortidskrifterna som fanns då. Att det i själva verket var dåliga affärsmän på de respektive bolagen som innebar själva dödsstöten för datorerna skrevs det inte alls lika flitigt om. Så här i efterhand kan jag undra om det fanns några riktiga journalister på tidningar som Datormagazin (d ä) och Svenska Hemdatornytt.

Idag har allting ökat. Spelmarknaden är större, den omsätter mer pengar och det piratkopieras mer än någonsin. Dessutom är det betydligt lättare att piratkopiera spel till konsoller idag än det var för tjugo år sedan, detta tack vara att man frångått kassetter till förmån för CD och DVD-skivor.

Det som fortfarande är sig likt är spelföretagen. De hävdar fortfarande att piratkopieringen är orsak till höga priser, dåliga spel och dödsdömda spelsystem. Skillnaden idag är att de har mer pengar och därmed fler advokater som försöker sätta skräck i spelarna. Men jag tror inte att de har mer rätt om piratkopieringen idag än vad de hade för tjugo år sedan.

Vad det gäller piratkopiering och fildelning så anser jag dock fortfarande att det är fel. Dagens fildelare är ofta lika delar hycklare och icke-demokrater i mina ögon. För tjugo år sedan var de flesta medvetna om att det de gjorde var fel och således pratade man inte allt för högt om sina kopieringsvanor. Idag ser det helt annorlunda ut, men det är inte det jag tänkte ta upp idag.

Någonstans tycker jag att retroscenen borde släppas fri.

I likhet med litteraturen borde verken släppas fria efter en tid, säg 10 år. Under de tio åren har företagen hunnit med att marknadsföra och sälja spelet till hugade konsumenter ungefär tre gånger. (Första lanseringen, första budget-lanseringen och andra budget-lanseringen.)

Efter det har de faktiskt mer att tjäna i form av goodwill-reklam på att släppa spelen fria än att försöka mjölka ytterligare någon krona ur dem. Dessutom torde spelkonsollerna vara döda och datorerna för avancerade vid det laget för att man ska kunna tjäna något på att sälja spelen ytterligare en gång.

Ytterligare ett argument är att tusentals spel bara ligger och samlar damm. Spel som många gånger faktiskt förtjänar ett bättre öde och framför allt mer uppmärksamhet. Det finns ett otal exempel där glada retroentusiaster jagats med blåslampa för att de tillgängliggjort ett femton år gammalt spel som inte finns att få tag i någonstans, inte ens från företaget som äger spelet och som håller i blåsbälgen. Vari ligger logiken där?

Det finns dock speltillverkare som föregår med gott exempel. Cinemaware var ett spelföretag som höll en nästan kusligt hög standard på sin spel i slutet på 80-talet. När de nu återuppstått delar de mer än gärna med sig av sina gamla succéer.

Om du inte var med under spel-boomen i slutet av 80-talet har du chansen att se hur långt en bra spelidé kan bära, även om grafiken inte håller måttet. Om du var med då så titta på de här magiska orden: Defender of the Crown, It came from the desert, King of Chicago, Wings. Sugen? Spelen hittar du här.

Det är något sjukt med Manager-spel. Det är den ultimata datorbaserade drogen där tid försvinner, mat och sömnbehov ignoreras och sociala relationer försakas. CS-spelare skryter (?) ofta med att de suttit si och så länge i ett streck och spelat men de är inte i närheten av manager-spelarna. Här har vi dedikerade och uppoffrande coacher som suttit dagar i streck. Med paus bara för att beställa en ny pizza eller pissa i någon mugg. Det finns fruar och flickvänner som faktiskt har tvingats kapitulera och inse att de spelar andrafiolen i hushållet. Undrar om José Mourinho gör likadant?

Själv är jag (tack och lov) en periodare. Jag sitter alldeles för länge åt gången under en period på kanske en vecka. Därefter tappar jag sugen och kör sporadiskt (går alltså ned på nån timme om dagen) under ett par månader. Så rätt vad det är ser man någon match på TV:n, förbannar någon av tränarna för det inkompetenta taktikvalet och till sist sitter man där igen och stirrar på siffror, namn och pilar på en grön tavla.

Euforin är som störst när man tar den där skrällsegern i UEFA-cupen, eller ser sin unga skyddsling som ingen annan trodde på göra hattrick i sin första landskamp. Lars Lagerbäck, Sveriges förbundskapten, sa någon gång att  det närmaste han varit i extas var när han i någon lägre division sett en push-up taktik fungera perfekt. Vi snackar alltså inte om något sex-relaterat här, utan helt enkelt en försvarslinjes förmåga att ställa motståndarna offside. Undrar just hurdan kvinna fru Lagerbäck är, har hon månne samma böjelser?
   Men som managerspelare har man mycket större förståelse för Lagerbäcks njutningar än gemene man. En del av oss har haft förmånen av att komma ganska nära det där.

Å andra sidan är frustrationen enorm när inget fungerar. Halva truppen hamnar på skadelistan. Den normalt så säkra backklippan gör både självmål och får rött kort. Anfallarna skjuter på allt som rör sig och träffar just ingenting och offside-fällan är en veritabel katastrof. Därtill kommer klagomålen från såväl fans som media. Klubbdirektören börjar ställa ultimatum samtidigt som spelare uteblir från träningarna. Det är då man får ångest och funderar på om det är värt all skit man får ta.
Tack och lov är det oftast då jag brukar tappa sugen. Är väl ren självbevarelsedrift skulle jag tro.

Minns speciellt ett tillfälle för nåt år sedan då jag lyckades att på två säsonger föra Örebro SK från Superettan till SM-guld och senare vidare till final i UEFA-cupen. Odödlig som jag kände mig då gick jag raka vägen till styrelsen och krävde mer pengar att inhandla bättre spelare för. Skulle vi behålla den här nivån var det ett måste. Dock överskattade jag min betydelse enormt eftersom de sparkade mig utan eftertanke då jag ställde dem inför ett ultimatum. Jag blev arbetslös i ett halvår innan ett bottengäng i division 1 förbarmade sig över mig.
   Jag kom aldrig tillbaka från den smällen. Mitt division 1-gäng åkte ur med buller och bång och själv la jag tränarkarriären på hyllan.

Det släpptes en ny version av managerspelens kung, Football Manager, idag. Det är dags att göra en storstilad come-back. Igen. Bland siffror och namn och pilar på en grön tavla!
Välkommen in i dimman!