Coopers klassiska garagerock
Jag darrar faktiskt lite av förväntan. Jag ska äntligen få lyssna på Alice Coopers Dirty Diamonds. Bara sisådär två år för sent, men skit samma. Jag upptäckte Kiss klassiska skivor femton år försent. För att inte tala om Led Zeppelins, Black Sabbaths och Coopers tidiga musik. De senaste åren har mitt musikintresse tynat bort. Jag har fortfarande spelat musik då och då här hemma, men när favoritbanden (Kiss & Tesla) har hållit upp med sina skivutgivningar har det inte funnits något intresse alls av att köpa eller lyssna på ny musik. Gubben Cooper börjar höja mitt musikintresse igen.
The Eyes of Alice Cooper har spelats ganska flitigt här hemma under ett par år nu (tecken på en klassiker är väl att man aldrig riktigt tröttnar på den?) och det är nog därför som förväntan är så hög på Dirty Diamonds. Jag har helt enkelt inte känt så här om musik på väldigt länge!
Jag växte upp när Alice Cooper gjorde någon slags kommersiell comeback med skivorna Trash och Hey Stoopid. Jag föll direkt, speciellt för den välgjorda Hey Stoopid-skivan. Men sedan tog det ett antal år innan jag hade släppt den tillrättalagda 80/90-talshårdrocken och på allvar började upptäcka och uppskatta hans och bandets storhetstid.
Halvvägs in i Dirty Diamonds inser jag att jag lika gärna kunde sitta och lyssna på någon remastrad skiva från sjuttiotalet. Jag älskar Coopers klassiska garagerock. Det är avskalat, distat, rått och energiskt. Och så lite skit i hörnen. Jag måste helt klart prova denna skiva med hörlurar i ett kolsvart rum. De bästa skivorna jag har får en extra dimension av ett sådant upplägg. Dessutom får man en rejäl dos av Alice Coopers säregna humor i låten om en transsexuell lastbilschaufför som hamnar i fängelse efter ett bråk i en liten landsortshåla.
Skräckfarfar får mig att tro på musik igen!
The Eyes of Alice Cooper har spelats ganska flitigt här hemma under ett par år nu (tecken på en klassiker är väl att man aldrig riktigt tröttnar på den?) och det är nog därför som förväntan är så hög på Dirty Diamonds. Jag har helt enkelt inte känt så här om musik på väldigt länge!
Jag växte upp när Alice Cooper gjorde någon slags kommersiell comeback med skivorna Trash och Hey Stoopid. Jag föll direkt, speciellt för den välgjorda Hey Stoopid-skivan. Men sedan tog det ett antal år innan jag hade släppt den tillrättalagda 80/90-talshårdrocken och på allvar började upptäcka och uppskatta hans och bandets storhetstid.
Halvvägs in i Dirty Diamonds inser jag att jag lika gärna kunde sitta och lyssna på någon remastrad skiva från sjuttiotalet. Jag älskar Coopers klassiska garagerock. Det är avskalat, distat, rått och energiskt. Och så lite skit i hörnen. Jag måste helt klart prova denna skiva med hörlurar i ett kolsvart rum. De bästa skivorna jag har får en extra dimension av ett sådant upplägg. Dessutom får man en rejäl dos av Alice Coopers säregna humor i låten om en transsexuell lastbilschaufför som hamnar i fängelse efter ett bråk i en liten landsortshåla.
Skräckfarfar får mig att tro på musik igen!
Kommentarer
Trackback
