Slaskbloggen

Aftonbladet: Anrell: Det är bevisföring lika sjuk som mot fångarna på Guantanamo


Det må vara så att Lasse Anrell just nu leder kampen mot SVT-sportens krönikör Jonas Karlsson. Det kan också vara så att Lasse Anrell går segrande ur striden, men samtidigt passar han på att göra som han alltid gör; låta munnen tala innan hjärnan är påkopplad.
   Jag vågar påstå att ingen i Kvällstidnings-Sverige tycker så mycket, så tvärtemot och så frekvent som Lasse Anrell. Och han gör det oftast bra. Men tyvärr är det så att han ofta är för "udda" i sitt tyckande, bara för sakens skull. Detta gör hans spalter och artiklar mer roande än viktiga inlägg i debatterna.

Jag håller med Anrell om att Karlssons utspel var märkligt. Jag instämmer också i att bevisen mot brottartjejerna är svaga. Men han är totalt ute och cyklar på ett par andra punkter.

Att man ska behöva tåla hur tuffa tag som helst på träning i brottarlandslaget är förstås rent nonsens. Anrell föreslår konstsim för de brottare som inte vill ställa upp på det. I verkligheten är det dock så att en träning (oavsett sport) kan vara kvalitativ utan att man går in för det med tävlingsmentaliteten upphottad till max. Anrell gör det korttänkta misstaget att blanda ihop tuffa tag med fara för liv och lem.
På en tävling, i kamp om medaljerna köper jag resonemanget, men att samma intensitet krävs på träning är bara rent och skärt populistiskt skitsnack. (Så även Jonas Karlsson hade goda poänger!)
  
Det är naturligtvis också fel att två personer skall diktera villkoren för ett helt landslag - detta tycks dock vara helt okej för Lasse Anrell! Ställer resten av laget inte upp på sådana träningsförhållanden skall inte de behöva sadla om till konstsim. Istället kanske han borde starta ett konkurrerande landslag för Allandi och Karlsson?

Den andra saken jag reagerade på var att Anrell tyckte att det var märkligt att Jonas Karlsson så tydligt tagit ställning för ena parten i brottarbråket. Här blir det genast humoristiskt eftersom Anrell själv tagit tydlig ställning för den andra parten. Hur resonerar karln egentligen? Är det återigen munnen som ordbajsar när hjärnan är på semester?
En krönika bör, enligt definiton på wikipedia.org, "givetvis framställa upphovsmannens personliga åsikter om dessa händelser". I min mening är det precis vad krönikör Karlsson har gjort. Det man däremot kan diskutera är ju sanningshalten i det refererade händelseförloppet. Och det är det som det ska bli intressant att se om Jonas Karlsson kan följa upp!

För övrigt anser jag det vara svagt av SVT-sporten att inte följa upp Karlssons omdebatterade krönika.

Att vara mobbad innebär flera saker. En av de mer underliga är att man gör ett jämförande med plågoanden. Det viktiga är att ta reda på när man själv kan vara tillräckligt stark för att besegra honom. Eller kanske mer när han är tillräckligt försvagad.
   I mitt fall var han ett år äldre. Det underlättar rejält. När jag är trettio betyder det att han fyllt trettioett. Jag är närmare ungdomen och han ålderdomen men det räcker inte. Han är fortfarande relativt ung och stark. Man flyttar fram resonemanget till fyrtiofem. Han är fyrtiosex med en enorm erfarenhet av att trycka ned folk. Nu skulle man kunna göra ett försök då de flesta män är väldigt starka i den åldern. Det är åtminstone den bilden jag har av fyrtiofem-åringar då. Å andra sidan gör slag och sparkar så mycket mer ont då så jag går vidare i tiden.

Jag kommer fram till att det kan ske först när han gått i pension, alltså just vid sextiofem. Då är jag sextiofyra och har ett helt år kvar i arbete. Jag borde alltså fortfarande vara pigg, alert och stark. När man går i pension innebär det att man går in i någon slags vila. Man tar en evig semester. Kroppen behöver inte längre vara stark och orken tryter. Allt det där händer honom medan jag har ett helt år kvar. Det är då han ska få igen. Det är då jag äntligen kan ge igen. Gissa om han ångrar sig då!

Så där kan man faktiskt resonera som barn. Kanske är det ett sätt att orka kämpa vidare? Oavsett så får man mer perspektiv när man blir äldre. Jag är i skrivande stund trettio år och har insett att jag faktiskt besegrat honom för länge sedan. Detta utan ett enda utdelat knytnävsslag eller en endaste rundspark (rakt i huvudet f ö). Även om mitt liv inte gått spikrakt framåt så har jag i alla fall vandrat en bättre väg än min gamle plågoande.
   Jag sprang på honom på stan för ett par år sedan. Han har nyligen gjort en volta igen på kåken. Misshandel av sin flickvän säger han generat.
- Nä va fan vad dumt, säger jag.
- Jag vet, svarar han.

Så går vi vidare på våra respektive vägar. Jag är på väg till jobbet och någonstans på vägen går det upp för mig att det är han själv som hjälpt mig besegra honom. Jag behövde inte ens vänta femtio år på det. Men det är ingen större tillfredsställelse jag känner. Jag tycker faktiskt genuint synd om honom.

Så är den sportsliga rättvisan äntligen skipad. Minns 2004 när ÖSK befäste sin position som stabilt mittenlag i Allsvenskan men senare tvingades ur på grund av ekonomin.
   En rysare blev det in i det sista där en succé-värvning fällde avgörandet. Frågan är om ÖSK hade klarat av det utan Bosniern Nedim Halilovic. Detsamma gäller äldstebrodern Thomas Andersson.
Men även om supportrarna aldrig slutade hoppas och drömma fanns det orosmoment där.

Trelleborg

Trelleborg skall ha en eloge för att man täppte till truten på de belackare som höjt röster om läggmatch. Även om det fanns belägg för frågan så visade man upp en moral och etik som uppskattas av fotbollsfans i allmänhet och ÖSK-diton i synnerhet. Det är ytterligare anledning till att Trelleborg förtjänar en Allsvensk plats.

Brommapojkarna

Handen på hjärtat, hur många hade egentligen tippat BP på kvalplats före säsongen? Hur många hade ens trott dem komma nära? Brommapojkarna var årets positiva överraskning och hjälpte till att skapa spänning i serien. Men som alltid är det en lång serie och BP visade sig inte ha bredd, kunnande och erfarenhet nog för att gå hela vägen.
   Nu är inte chansen helt borta för BP. Man har förtjänat ytterligare ett försök i form av kval. Trots att HBK tappade två poäng idag tror jag att de klarar sig undan kvalet. Istället kommer förmodligen motståndet att finnas i trion Häcken, Örgryte och Öster. Den avgörande matchen kan mycket väl hittas i näst sista omgången då Örgryte tar emot Häcken hemma.
Men vilket lag det än blir så tvivlar jag på att Brommapojkarna klarar av uppgiften.

Kvalspel

Mjällby snubblade på målsnöret både 2000 och 2001. Året efter hade de rasat ur. 2002 var Frölunda nästa lag att misslyckas. Häckan hade chansen 2003 innan de slutligen 2004 tog en direktplats. Det året tog Assyriska kvalplatsen men behövde "hjälp" från Svenska Fotbollsförbundet i form av ett tvångsnedflyttat ÖSK.
Undantaget från denna "kvalregel" kom förra året när GAIS under ledning av Roland Nilsson bröt trenden. Tyvärr tror jag att det var ett undantag. Det finns ett par klubbar i Superettan som skulle kunna upprepa den bedriften men BP är inte ett av dom. Som jag ser det har man överpresterat i år och de senaste omgångarna tyder inte på att man skall kunna fortsätta med det.
Därför får vi bara två nya lag i Allsvenskan nästa år - Trelleborg och Örebro.

Hjältar förr och nu

Det finns stora och minnesvärda spelare i Örebros förflutna. Orvar Bergmark, Thomas Nordal, "Kuba" och Arnor Gudjohnsen för att nämna några. Men frågan är om någon av dem har ett sådant symbolvärde som den gamle nedblodade lagkaptenen. Alla gillar lojala spelare. Spelare med klubbhjärta. I dagens fotboll är det tämligen sällsynt.
Det är en av anledningarna till att Thomas Andersson kommer att bli ihågkommen. En annan kan vara att han alltid ger allt - idag till och med sitt blod. En tredje anledning kan vara hans framnickning som bäddade för det avgörande 2-1 målet. Eller så är det alla dessa saker sammantaget som gör att han tar sin plats som en av de absolut största i ÖSK:s historia. Tack för de här 18 åren, Tomas!

Det är något sjukt med Manager-spel. Det är den ultimata datorbaserade drogen där tid försvinner, mat och sömnbehov ignoreras och sociala relationer försakas. CS-spelare skryter (?) ofta med att de suttit si och så länge i ett streck och spelat men de är inte i närheten av manager-spelarna. Här har vi dedikerade och uppoffrande coacher som suttit dagar i streck. Med paus bara för att beställa en ny pizza eller pissa i någon mugg. Det finns fruar och flickvänner som faktiskt har tvingats kapitulera och inse att de spelar andrafiolen i hushållet. Undrar om José Mourinho gör likadant?

Själv är jag (tack och lov) en periodare. Jag sitter alldeles för länge åt gången under en period på kanske en vecka. Därefter tappar jag sugen och kör sporadiskt (går alltså ned på nån timme om dagen) under ett par månader. Så rätt vad det är ser man någon match på TV:n, förbannar någon av tränarna för det inkompetenta taktikvalet och till sist sitter man där igen och stirrar på siffror, namn och pilar på en grön tavla.

Euforin är som störst när man tar den där skrällsegern i UEFA-cupen, eller ser sin unga skyddsling som ingen annan trodde på göra hattrick i sin första landskamp. Lars Lagerbäck, Sveriges förbundskapten, sa någon gång att  det närmaste han varit i extas var när han i någon lägre division sett en push-up taktik fungera perfekt. Vi snackar alltså inte om något sex-relaterat här, utan helt enkelt en försvarslinjes förmåga att ställa motståndarna offside. Undrar just hurdan kvinna fru Lagerbäck är, har hon månne samma böjelser?
   Men som managerspelare har man mycket större förståelse för Lagerbäcks njutningar än gemene man. En del av oss har haft förmånen av att komma ganska nära det där.

Å andra sidan är frustrationen enorm när inget fungerar. Halva truppen hamnar på skadelistan. Den normalt så säkra backklippan gör både självmål och får rött kort. Anfallarna skjuter på allt som rör sig och träffar just ingenting och offside-fällan är en veritabel katastrof. Därtill kommer klagomålen från såväl fans som media. Klubbdirektören börjar ställa ultimatum samtidigt som spelare uteblir från träningarna. Det är då man får ångest och funderar på om det är värt all skit man får ta.
Tack och lov är det oftast då jag brukar tappa sugen. Är väl ren självbevarelsedrift skulle jag tro.

Minns speciellt ett tillfälle för nåt år sedan då jag lyckades att på två säsonger föra Örebro SK från Superettan till SM-guld och senare vidare till final i UEFA-cupen. Odödlig som jag kände mig då gick jag raka vägen till styrelsen och krävde mer pengar att inhandla bättre spelare för. Skulle vi behålla den här nivån var det ett måste. Dock överskattade jag min betydelse enormt eftersom de sparkade mig utan eftertanke då jag ställde dem inför ett ultimatum. Jag blev arbetslös i ett halvår innan ett bottengäng i division 1 förbarmade sig över mig.
   Jag kom aldrig tillbaka från den smällen. Mitt division 1-gäng åkte ur med buller och bång och själv la jag tränarkarriären på hyllan.

Det släpptes en ny version av managerspelens kung, Football Manager, idag. Det är dags att göra en storstilad come-back. Igen. Bland siffror och namn och pilar på en grön tavla!
Välkommen in i dimman!

Jag är relativt ny på det här med bloggar. Eller egentligen inte. Att blogga är som att tycka saker i textform och det har jag alltid gjort. När man var mindre var det ett sätt att bryta sig ur sitt blyga skal och göra sig hörd. Nu på senare tid har det mest handlat om att förändra världen.
 Märkligt, då man mest försöker förändra världen som ung. Men jag gillar inte det jag ser och hör och då protesterar jag. Kanske inte på en gång, men förr eller senare kommer det en protest från mig. Jag är nämligen inte så snabb i tanken som jag skulle vilja vara, därför är skrivna texter ett ovärderligt instrument för mig.

Det är inte så att jag oftast försöker övertyga motparten att jag har rätt och den har fel när jag skriver eller diskuterar, även om det förstås förekommer. Vanligare är att jag provocerar för att få motparten att istället tänka till och ändra sig själv. Väldigt många människor är låsta i sin egen sfär. Väldigt många har någon slags stolthet och ännu fler är säkra på att deras åsikter är färdiga, klara, definitiva. För har man en gång upplevt en sak så att man tagit ställning i en fråga så är det ju alltid så det måste vara, eller hur?
   Det är mycket enklare att få dessa människor att anamma andra åsikter, tankesätt och beslut om man kan lura i dom att de själva kommit fram till den nya insikten. Istället för att enbart försöka argumentera.
Det är det jag ofta försöker med.

Jag fick en del frågor och kritik på ett par av mina inledande bloggar. Det är inte konstigt då de inte är helt genomtänkta och mest försökte tjäna som provokationer. Provokationer för att få folk att återigen stöta och blöta frågorna och kanske komma till en förnyad insikt.
Men jag står fortfarande bakom åsikterna i dom till hundra procent.

Det finns en massa skit därute i bloggdjungeln. Folk har flyttat från dagböckerna till bloggarna utan att greppa vad som skiljer dom åt. Man skriver samma korta meningslösa inlägg om dagens shopping som man gjorde tidigare i dagböckerna utan det minsta djup eller innehåll. Man har inget vettigt att säga. Men visst, det är i deras fulla rätt.

Ett annat fenomen är en variant på name-dropping där man stolt listar de bloggar man själv läser regelbundet. Vissa kan ha 30-40 olika länkar till bloggar de läser var och varannan dag. Var får ni all tid ifrån??
Det undrar man tills man ser de korta och meningslösa inläggen de själva skriver i sina bloggar...

Så har vi alla politiker av självaktning som skall ha en egen blogg. Här skriver de om hur illa motståndaren sköter sig och hur förträffliga de själva är. Finns det verkligen en efterfrågan för sånt här? Förr var det brukligt att nyttja tidningarnas insändarsidor men det var oftast bara intressant vid valtider. Nu har man istället fått en varningsklocka från någon PR-ansvarig som tjatar om att de håller på att bli ifrånsprungna av alla andra politiker som bloggar. Därför kastar man sig över en sida och fyller det med en massa politisk info vi för det mesta redan vet eller kan räkna ut.
Vi vet redan att sossarna tycker att det är en dålig idé att sälja ut statliga företag. Vi kan också räkna ut på förhand att de borgliga tycker att statsbudgeten är förträfflig.

Sossen Roger Jönsson i Ystad (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1312&timestamp=01:56:59) avslutar sin senaste blogg med att han "anser för övrigt att vi ska byta statsminister och regeringen."
Wow, vilken djup insikt vi fick där! Hade herr Jönsson haft något verkligen intressant att dela med sig av som han inte fått ut via övriga kanaler så hade det förstås varit att han tycker att statsministern och regeringen bör sitta kvar!

Men nu är det som det är. Till och med journalister sitter och spyr ut samma skit i egna bloggar. Väldigt få har något intressant och tänkvärt att säga men de drunknar i mängden. Jag orkar inte kolla igenom en bloggportal efter intressanta bloggar när man måste plöja igenom en massa dravel.
Därför lär ni inte se några favoriter listade på den här bloggen på ett tag.

Om politikerna kunde hålla sig till sina insändarsidor och journalisterna till deras respektive medier kanske "vanligt folk" skulle ha en chans att nå ut också. Bloggen var ju faktiskt gräsrötternas chans att göra sig hörda. Nu är den uppäten precis som alla andra kanaler i samhället.

Vad händer om det i varje stad uppstår ett "Speaker's corner" som sprider sig i popularitet? Kommer journalisterna, politikerna, tjänstemännen, företagarna och alla andra som redan har upparbetade kanaler springande då för att annektera även den uttrycksformen?

I vilket fack placerar jag in mig själv då, kanske vän av ordning undrar. Tja, bedöm själva. Skönheten ligger i betraktarens öga!

Man får känslan av att våldtäkterna har ökat explosionsartat sedan Haga-mannens gripande. Faktum är att man får känslan av att det skulle vara mer våldtäkter nu när man gripit honom, än innan då han fortfarande var på fri fot.
Men så är det naturligtvis inte. Det är mediernas rapportering som ökat mer än vad själva våldtäktsantalet gjort. Det är åtminstone så det brukar vara. Men nu är åtminstone delar av våldtäktsproblemet på dagordningen och diskuterasflitigt runt om, vilket naturligtvis är bra. Dock kan jag bli lite förvånad, och ibland faktiskt förbannad, över de åtgärder som förs fram som förslag.

   Ett av de vanligaste är att det är "vi män" som måste "ta vårt ansvar". Vad menar dom egentligen? Hörde någon på radion igår som förklarade det med att vi män måste diskutera vår mansroll mer öppet. Någon annan sa att vi män måste protestera mer öppet.
Allt låter bara som tomt prat i mina öron. För samtidigt som man säger dessa saker bedyrar man också att alla män är inte skyldiga till brotten av några få. Ändå måste vi ta ansvar för dessa män. Snacka om att cementera könsroller!

Jag känner mig inte ett dugg skyldig för dessa sjuka människor som gör detta. Jag har för länge sedan tagit avstånd från "män" som sitter och skämtar nedvärderande om kvinnor. Jag har ingenting gemensamt med dom som ser kvinnor som rena sexobjekt och pratar därefter.
Jag ser inte att jag har någon skuld i den manskultur som åberopas som en av de stora orsakerna till att kvinnor våldtas. En kultur som jag också undrar om den inte är lite överdriven.
Jag vägrar ta på mig den kollektiva skulden bara för att jag råkar vara född till detta kön.
Om jag vore uppväxt med en hammare i näven och alltid hade snickrat, ska jag då också ta ansvar för de som använder hammaren till att slå in skallen på någon?

Nej, har ni mer konkreta förslag som verkligen leder till en lösning så ställer jag mig bakom dom direkt, men som det är nu har debatten bara börjat och inga vettiga, konkreta förslag har ännu lagts upp på bordet!

***

Läser också en hel del insändare och foruminlägg om att det är för jävligt att kvinnor inte längre kan gå ensamma genom parker på kvällarna. Absolut, men är detta grundproblemet? Nej, knappast. Även jag som man är orolig för sådant ibland. Man kan bli rånad och nerslagen. Vilka ska ta kollektivt ansvar för de gäng som springer omkring och gör sådant?
Sedan skall vi också komma ihåg att detta inte är det största problemet som det målas upp i media.

På Sexualbrott.se står följande att läsa:

"2003 anmäldes 25658 våldtäkter varav 692 utomhus. Det är framförallt våldtäkter inomhus som har ökat under perioden medan våldtäkter utomhus ligger på en jämn nivå."

Dessutom existerar även våldtäkter på män, om än kanske inte lika hög grad. Vem skall ta ett kollektivt ansvar för det?

Givetvis är inte svaret på alla dessa frågor en viss grupp. Vi bär alla ett kollektivt ansvar för att det ser ut som det gör i vårt samhälle. Alla kan och bör göra en insats

Så, nu sitter vi där med de tre poängen vi hoppades på innan matchen. En laginsats igen även om den saknade den briljans som präglade Spanien-matchen. De sista minuterna blev överraskande nervösa då det kändes som att Sverige had grepp om händelserna strax innan. Men tack vare den utmärkta laginsatsen och en rejäl ribba bakom Rami Shaaban kan vi andas ut.

Före matchen skrev jag att det var "upp till bevis" för "Chippen". Och som han gav mig svar på tal!
Inte så att han kanske spelade ut hela sitt register, men vilken arbetsinsats! Killen var nästan precis överallt och vann bollar. Bland annat ända nere på högerbacksplatsen ett par gånger och vann boll för att sedan spela vidare. Han sprang som Ljungberg, tacklade som Mellberg och gjorde mål som Zlatan. Tro på fan att jag inte saknade någon av dom spelarna. Detta är ett agerande jag a l d r i g sett från Christian Wilhelmsson förut.
Om detta beror på nya direktiv från Lagerbäck eller kämpa-andan de hade med sig från Råsunda låter jag vara osagt, men det värmde i hjärtat att se.

Källström fick nu, efter några dagars tjurande, spela från start och försöka bevisa att han har rätt och förbundskaptenerna fel. Ärligt talat så vet jag knappt vad jag ska tycka. Expertkommentatorn Glenn Hysén malde om och om igen på med att Källström varit lysande och den klart bästa spelaren i första halvlek. Det var som om vi satt och tittade på helt olika matcher. Källström hade visserligen två utmärkta frisparkar där en resulterade i 1-1, men hur var det med resten? Bortkastade hörnor och en hel drös tappade bollar och felslagna passningar. Kim Källström var ok men knappast mer.

Så var det då Daniel Andersson. Jag skrev "Mot Island har jag dock svårt att se att herr Andersson skulle göra bort sig." Och det fick jag ganska rätt i. Daniel var bra, låg oftast rätt i positionsspelet och slog en del bra passningar.
Var då detta hans upprättelse i samma anda som Petter Hanssons i förra matchen? Knappast! Det är skillnad på Island och Spanien, och dessutom dominerade Petter Hansson mer mot Spanien än vad Daniel Andersson gjorde mot Island.
Däremot bevisade Daniel att han är en utmärkt komplementspelare och absolut inte så usel som många har velat göra gällande.

Fram till denna match har jag stenhårt trott på att Danmark och Spanien skulle ta de båda platserna till EM-slutspelet, nu först börjar jag se en ljusning i tunneln.
Så hur ser framtiden i gruppen ut? Tja, jag skakade om kristallkulan och siade om framtiden och kom fram till följande sluttabell:


Sverige             12     8     3     1     x-x     27
Spanien           12    8     2     2     x-x     26
-------------------------------------------------------
Danmark         12     7     4     1     x-x     25
Nordirland       12     5     5     2     x-x     20
Lettland            12     3     2     7     x-x     11
Island               12    3     1     8     x-x     10
Liechtenstein  12     0     0     12     x-x     0

Sen kan det förstås hända väldigt mycket på vägen, men det blir onekligen en spännande resa!

Det är fördel Sverige.
Ofta varnar man för att Island är livsfarliga på hemmaplan och att det är så svårt att åka till Island och spela. Jag tror att det är dags att slå hål på den myten. Senast det begav sig körde Sverige över islänningarna. Tittar man dessutom kval-historiskt har man endast vunnit 3 matcher sedan 2002. (Andorra, Färöarna & Malta). Med den statistiken i ryggen kan man snabbt kräva att Sverige iaf inte ska förlora och kan vi upprepa det fantastiska försvarsspelet från Spanien-matchen så har jag svårt att se att vi ska behöva släppa in något. Dock är det väl försvarsspelet jag är mest orolig över.
   Framåt har vi en målskytt (Allbäck) och en speedkula med bra skott (Elmander) vilket bör vara tillräckligt för att peta in ett par bollar mot Island. Problemet med försvaret är att spelet i Spanien-matchen var så perfekt att nästan inget lag kan upprepa det en längre tid. Det var som med flytet och formen i VM-94. Sådant är sällsynt för ett land av Sveriges storlek. Så fastän jag inte förväntar mig samma perfekta spel mot Island måste de ändå bevisa att de (Petter Hansson) kan spela på en fortsatt hög nivå.

Men det finns några små anledningar till varningsflagg för Island. Förutom den mest uppenbara (Gudjohnsen) kan man se att Island sedan 1996 har närmat sig Europatoppen. Deras slutplacering i EM-kvalen vittnar nämligen om detta:

1996: 5:a (av 5 lag)
2000: 4:a (av 6 lag)
2004: 3:a (av 5 lag)

Man är ingen strykpojke längre. Då och då spelar man resultatmässigt jämt med stora lag (0-0 mot Spanien tidigare i år) bara för att totalt underprestera mot sämre nationer (0-2 hemma mot T&T i februari).
Detta bådar illa då Sverige känns närmare nationer som Spanien än vad de är Andorra och T&T (även om vi hade vissa problem mot de sistnämnda).

Därtill får jag hålla med om att vädret eventuellt kan orsaka problem för svenskarna. Inte därför att vi aldrig har dåligt väder hemma i Sverige utan för att Sverige ÄR ett skickligare lag, och dessa gynnas nästan aldrig av dåliga förhållanden.

Ingen verkar dock tro på Island mot Sverige. Inte ens den isländska förbundskaptenen hyser några förhoppningar om att göra ett bra resultat. Han är visserligen ärlig men är det inte tjänstefel att inte lyfta fram en liten strimma av hopp åtminstone?

Vilka ska spela då?
Tack vare skador och annat ter sig startelvan tämligen lätt att utse. Backlinjen är oförändrad och anfallet likaså om nu Allbäck håller för spel. Om inte bör Rosenberg få chansen.
På mittfältet tar den hårt kritiserade Daniel Andersson platsen som defensiv mittfältare. Även om Daniel Andersson inte riktigt är så bra som han var för några år sedan så finns det enligt mig inget starkare kort i truppen på den positionen. Mot Island har jag dock svårt att se att herr Andersson skulle göra bort sig. Alexandersson är självskriven till höger, liksom gnällspiken Källström som offensiv spets.
Till vänster är det dock upp till bevis för "Chippen". Han har klagat en del över att han inte fått så många hela matcher för att visa vad han kan. Nå, här är då chansen. För sanningen är den att oavsett hur länge "Chippen" varit på plan har jag inte en enda gång sett honom lika bra som då han slog igenom för ett par år sedan. Det "Chippen" presterat har varit medelmåttigt och han har inte hittills förtjänat den plats han nu tar i kvällens match. Så ikväll vill jag se Chippen spela ut sitt register på allvar.
Shaabans plats mellan stolparna är enligt mig det mest odiskutabla. Han var bäst mot Spanien och det enda som kan oroa mig lite är att han är som bäst i de stora matcherna, och Island är väl kanske inte en sådan.

Mitt förslag till startelva är från vänster till höger:

Målvakt: Shaaban
Backar: Edman, Mellberg, Hansson, Nilsson
Mittfält: Wilhelmsson, Källström (offensiv), D. Andersson(Defensiv), Alexandersson
Anfall: Allbäck, Elmander

Tipset är 2-0 till Sverige.

Jag har placerat min blogg i <a href="http://bloggkartan.se/registrera/17529/oerebro/">
Örebro</a> på bloggkartan.se

Samt:

http://intressant.se/intressant


och

<!-- <meta name="SweBlogGeo.city" content="-3449972" />
<meta name="SweBlogGeo.desc" content="Åsikter, frågor och svar om allehanda aktuella ämnen!" />

Blev rekommenderad länken http://netdoktor.passagen.se
Man kunde söka på symptom där sas det. Och det kan man! Hypokondriker överallt behöver nu inte ringa och tjata på sina vårdcentraler. Deras eftersökta bekräftelser är endast ett par klickningar bort.
Efter en stund såg jag även att de har en hel avdelning för depressioner. Det är som ett eget litet community där de som är för udda och sjuka för Lunarstorm kan samlas. Man registrerar sig och blir medlem och efter det kan man blogga, läsa nyhetsartiklar på området, ställa frågor samt diskutera med andra människor i liknande situationer. Det är väl det sistnämnda jag vänder mig emot.

Låt mig först förklara min grundsyn. Att vara deprimerad är som att vara beroende av något, att använda till exempel droger. Som drogmissbrukare vill du ha ja-sägare runt omkring dig. Därför dras de oftast till andra missbrukare. Så här är det över hela spektrat, vare sig man är drog- mat- spel- eller någon annan form av missbrukare. För dessa personer säger inte Nej! när man vill ha sin fix. Dessa personer "vet ju hur det är själva". Detta beteende stämmer även in på depressiva människor.

   Av den här anledningen tycker jag att det är knepigt att läkare ställer sig bakom den här delen av sajten. Vissa kanske skulle hävda att gruppterapi varit en fungerande behandlingsform av psykiskt sjuka, och visst, så är det säkert. Men problemet är att ett community med diskussions-forum där inte läkarna styr samtalen knappast kan klassas som grupp-terapi. Det kan möjligtvis finnas små vinster i att en "patient" får veta att han eller hon inte är ensam, men samtidigt är risken för stor att man uppmuntras i sin depression. Att man finner en tillhörighet bland Ja-sägarna som gör att man inte riktigt vill kämpa sig ur sitt hål.

För en viktig detalj i sammanhanget är också att det i depressionen efter ett tag infinner sig en slags trygghet. Har man väl ramlat i sitt svarta hål är det otäckt att klättra upp igen, hur hemskt det än är där nere. Om detta beror på rädslan att ramla ned igen låter jag vara osagt, men för varje dag nere i hålet minskar vilja att klättra upp.
Jag tror helt enkelt inte på idén att andra depressiva människor är de bäst lämpade att ge råd och stöd. Vi tillåter ju till exempel inte att drogmissbrukare får rehabilitera andra drogmissbrukare. Vi parar inte gärna ihop mat-missbrukare i samma hushåll om vi kan undvika det. En människa med sex-missbruk lär sig väl inte att kontrollera sina lustar genom att lämnas ensam med en annan sex-missbrukare?

Ett vanligt uttalande av depressiva människor till de som inte drabbats är "Du kan inte hjälpa mig, för du har aldrig varit med om detta! Jag behöver någon som förstår mig!" Liknande uttalanden kan till exempel höras från nikotinister.
   Någon som har varit missbrukare i någon form brukar känna igen det allt för väl. Det är ett rop efter Ja-sägare. Inget annat! Man vill att omgivningen skall tycka synd om en, för då minskar risken att de sätter press, ställer krav och säger "Nej". Då minskar risken att man måste börja klättra upp ur sitt hål.
Därför rekommenderar jag inte Netdoctor Depression till någon annan än anhöriga. För det är de som behöver det stödet. För dom kan en sådan sajt bli en utmärkt utbildning i hur man blir en "Nej"-sägare.

Fick ett mail idag. Fick ett mail som lovade "Något för alla smaker". Intressant tänkte jag eftersom jag känner de som ligger bakom. Vidare stod det "I tiden av bloggar och slafs ska vi försöka återupprätta det journalistiska, det vackert raljerande, det djupt personliga och det slarvigt allvarliga. Kollegiet är som en tidning, fast på nätet, fast med enbart krönikörer."
Efter att ha tittat igenom det inser jag att inte mycket har hänt sedan tonåren. Jag har växt upp i närheten av flera av dessa herrar nämligen.
Kollegiet är mycket okanaliserad frustration, svårtolkad ironi och (alltför ofta) rent ordbajseri.

Kvantiteten är bra, men kvaliteten lyser med sin frånvaro förutom ett par "gästinhopp" här och där.
Känns det som...
Stundtals är det mest en massa raljerande jag knappast kan kalla vackert, och andra gånger är det riktigt, riktigt tänkvärt.
Man lovar att det här ska vara något nytt och mycket bättre än den simpla blogg-kulturen. Är man "fin" journalist kan man nämligen inte syssla med bloggar. Ett tankesätt som är så otroligt fel ute att jag inte vet var jag ska börja för att tillbakavisa.

När bloggandet slog igenom på allvar hade de stackars journalisterna två vägar att gå, antingen kunde de anamma kulturen och utnyttja den eller så kunde de försöka förgöra den. För om "vanligt" folk kan skriva bloggar och därigenom konkurrera med de etablerade krönikörerna, vad är då deras oantastliga status värd? Varför gick de då i skola och slet på journalistutbildning? Varför har de då harvat på diverse tidningsredaktioner för att efter mycket om och men sätta sitt namn på kartan för ett fåtal läsare?
Inte har man väl gått igenom allt detta bara för att se sig omsprungen av någon vanlig Svensson med bredbandslina, engagemang och en ny fräsch synvinkel?
De som har sitt namn på kartan blir nu bländade av tusentals "nobodys" med namn i neonskrift.

 Men visst, man anar potentialen här och där. Tyvärr har de missat en otroligt viktig faktor när de har valt internet som sitt forum. Internet har inte bibehållit sin popularitet genom den fria informationen, inte heller genom möjligheten att skicka filer eller något av de där andra hundratals sakerna man gärna gör över nätet, även om de förstås har haft en del i det hela. Vad vännerna på Kollegiet totalt missat med Internet stavas interaktivitet!

Kollegiet.nu fyller alltså en sajt med krönika på krönika på krönika. Ingen variation, inget smörgåsbord för olika smaker, ingen chans att reagera eller uttrycka sig själv. Man menar att variationen finns i innehållet i blogg... förlåt, krönikorna. Men räcker det verkligen? Kanske för en liten skara av de närmast sörjande.
Nu kallar man visserligen den första månaden för en inkörsprocess, så vem vet? Jag har fel ibland som alla människor, så tiden får väl utvisa vilket väg vännerna i Kollegiet tar!
 
Men besök dom gärna och bilda er en egen uppfattning. Kanske får ni en uppenbarelse?
www.kollegiet.nu

Så drar det ihop sig då. Nu skall det avgöras vilka lag i Superettan som får spela allsvensk fotboll nästa år.
På två dagar har jag sett lika många matcher med tre av topplagen och ska man utgå från dom så är det Örebro som kniper den andra direktplatsen bakom redan klara Trelleborg.

Zoran Lukic sa inför matchen mot Örebro att ÖSK har det bästa spelet i hela Superettan, och jag är benägen att hålla med honom. Visst har det klickat under hösten men när det fungerar är det en fröjd att skåda. Därför bör (och ska) de ta plats i Allsvenskan.

Norrköping... "Sent skall syndarna vakna" brukar det heta. Och varför anrika IFK inte spelat som de gjorde mot BP tidigare är en gåta. Kapaciteten finns uppenbarligen där. Dock är det inte sannolikt att både ÖSK och BP förlorar sina resterande matcher och IFK Norrlöping kommer därför att sluta som fyra i år.

Och så har vi då säsongens överraskning Brommapojkarna. Var deras storförlust mot IFK Norrköping en tillfällighet eller har stora skälvan infunnit sig? Lika dålig som jag varit på att bedöma BP tidigare år, lika svårt har jag att besvara den frågan. Egentligen finner jag det märkligt att man kunnat släppa in så många mål och ändå befinna sig i den absoluta toppen. Av det kan man dra slutsatsen att BP har en ruskigt bra offensiv. Guterstam kommer förmodligen att ta hem skytteligan vilket han är väl värd.
Men en bra offensiv vinner man inget på i längden och jag tror att det är det som kommer att fälla avgörandet nu på sluttampen.
 BP får finna sig i att kvala, och i ett kval kan Guterstam mycket väl vara den avgörande faktorn.

Så sitter man nu här. Fem timmar efter "bragden på Råsunda". Kung Hanssons revansch! Vindsnabbe Elmanders definitiva genombrott! Bekräftelsen av Rami Shaabans storhet. Zlatans minne bleknar sakta när Allbäck vänder ut och in på både Puyol och Casillas. Visst var det så?

Nja, låt oss sansa oss ett tag. Låt oss återigen hålla på superlativen för att kunna använda dom i full styrka där det förtjänas.
Såg efter matchen att nätläsarna på Aftonbladet röstat fram Hansson, Shaaban och Elmander till de klart bästa svenskarna idag. Jag har inget att invända på det, men så här i efterhand tycker jag nog att hyllningarna är lite missriktade.

Petter har alltid varit en duktig back i mina ögon. Det känns som om han fått bära hundhuvudet för Tysklands-förlusterna när det funnits andra i backlinjen som skött sitt arbete lika illa. Därför var det ingen överraskning för mig när han revanscherade sig mot Spanien. Visst var det en jättematch, men ändå på något vis precis vad åtminstone jag förväntar mig att Hansson kan och ska göra. Därför är han "bara" tredje bästa svensk denna kväll.

En som förtjänar snäppet mer hyllningar är förstås Johan Elmander. Han må ha slagit igenom så smått i Lettlands-matchen, men ska man ha ett genombrott på allvar så ska det ske mot bättre motstånd. Spanien är ett sådant och Elmander gjorde precis vad han skulle och mer därtill. Han sprang, han trixade, sköt, gjorde mål och sprang ännu mer. Innan matchen visste de spanska storstjärnorna knappt vem han var. Nu vet dom, Elmander har tagit det där sista steget ut i Europa. Länge trodde jag att Marcus Rosenberg skulle bli nästa svenska storstjärna, men vindsnabbe Johan Elmander har sprungit om honom och närmar sig världstoppen med stormsteg.

Men han blir ändå bara nummer två en kväll som denna. Kungen av Råsunda är givetvis Rami Shaaban. Killen har alltid varit en kompetent målvakt. Men efter skadeproblemen trodde jag faktiskt att han gjort sitt. Hans landskamper har varit av varierande kvalitet, aldrig dålig men heller aldrig riktigt bra heller. Inte så där bra som en målvakt kan vara när han avgör en hel match.
Shaaban var helt fantastisk med ett flertal blixtsnabba reflexräddningar som såg helt otroliga ut. Utan dom hade Spanien förmodligen tagit åtminstone en poäng, kanske till och med tre. Därför är Shaaban mannen på mina läppar först och främst. Det är han som förtjänar mina superlativ, även om givetvis hela laget var ruskigt bra.

Speciellt omnämnande denna natt går förstås till min gamle favorit Marcus Allbäck. Killen saknar spetskompetens på nästan alla områden. Skottstyrka, snabbhet, huvudspel, teknik etc. Han blir slagen på varje punkt av resten av killarna i landslaget. Men ingen, ingen, levererar mål i parti och minut som Allbäck. Är det av någon anledning jag inte saknar Zlatan just nu, så är det för att vi alltid har Allbäck att falla tillbaka på.

Och apropå Zlatan. Om man för ett ögonblick leker med tanken att han tackade nej till landskampen mot Spanien för att förbättra sin status i landslaget vid en förlust, så har han verkligen skjutit sig i foten. Givetvis bara en spekulation och jag hoppas innerligt att det inte finns någon sanning i det!