Slaskbloggen

När Olivers stängde fanns det inget bra alternativ för hårdrockare. Jag jobbade ibland på Gamla Freden (numera Satin) och fick till en schysst deal med ägaren. Varannan fredag på övervåningen var tanken. Sen var det hårt arbete. Fixa musik, göra affischer, ringa runt och sprida ryktet och så vidare. Själv skulle jag agera DJ och bar och garderob stod ägaren för.

Sedan gick jag ut på stan och tapetserade träd och affischtavlor i två dagar. Jag drog på mig en jävlig förkylning med hög feber på kuppen, men jag vägrade kasta in handduken. Jag hade börjat höra att folk pratade om klubben. Det var ett bra tecken. Tyvärr hade jag missat en väldigt viktig detalj. Det pågick tydligen ett obarmhärtigt affischkrig i Örebro.

När jag kom till Freden på fredagen fick jag en stor utskällning. Ägaren hade minsann gått över stan och tittat efter mina affischer. Han hade inte sett en enda. Jag trodde först att han skämtade och tog därför en vända genom staden. Av mina två heldagar med affischering syntes inte ett spår. Man hade kunnat börja grina för mindre. Det var inte heller så att mina affischer var överklistrade eller slängda på backen. De var spårlöst försvunna.

Tillbaka på krogen igen fick jag en föreläsning i marknadsföring av ägaren. Jag fick veta att man var tvungen att anstränga sig för att få något att lyckas. Det spelade ingen roll vad jag sa då han inte verkade tro mig.

Kvällen började som en katastrof. Framåt halvtolv hade det bara kommit ett tjugotal personer. Alla önskade låtar jag inte hade och vissa började dra sig mot utgången. Men så hände något. Undervåningen började bli full och därför började de hänvisa människor till övervåningen. Helt plötsligt var lokalen full och fastän det började bli tomt där nere verkade folk trivas och hellre stanna kvar på övervåningen. Min lilla rockklubb hade alltså lyckats locka upp discofolket.

När kvällen var slut fick jag många tack och gratulationer till en bra kväll. Många undrade när jag skulle köra igen och sanningsenligt svarade jag att jag inte visste. Ägaren till klubben trodde fortfarande inte på mitt slit med affischerna och därför kvävdes den klubben i sin linda.

Sedan dess har det växt upp klubbar i Örebro som svampar. Men fortfarande finns det ingen klassisk hårdrocksklubb.

Efter det jobbade jag extra som Garderobiär. Dels på en synthklubb och dels på en reggaeklubb. Den sistnämnda ledde till slutet på min yrkesbana på Gamla Freden.
Killarna som drev klubben var jättetrevliga mot mig först. De spelade sin musik men hade ofta svårt att dra folk. I regel hängde det ett tjugotal Rastafaris där som drack vatten och gick ut på toaletten och rökte på.

En kväll kom den ena arrangören ut till mig och frågade om jag visste varför så många vände i dörren. Anledningen var att folk tyckte det verkade bra men att det var för dyr entré. Därför tyckte han att jag skulle sänka priset med tjugo kronor. Det gjorde susen och folk började strömma in.

Mot slutet av kvällen kom den andre arrangören och undrade hur mycket pengar det fanns i entrékassan. Vi räknade tillsammans och därefter började han anklaga rakt ut för att ha tagit pengar. Han hade ungefärlig koll på hur många som kommit in och det stämde givetvis inte med pengarna i kassan. När jag försökte förklara att hans kollega sänkt priset blev han tokig och skyllde det hela på mig. Han hämtade ägaren som också började skälla på mig. Det hjälpte inte heller att hans kollega kom och försökte förklara. De andra var övertygade om att jag stulit pengar ur kassan.

Jag fick inte jobba som Garderobiär på den klubben efter det. De ville inte ha mig och jag ville inte stå där och vara misstänkt heller. Inte långt efter flyttade klubben. De drog inte in tillräckligt med pengar. Men något frikännande fick jag aldrig. Reggaearrangören skyllde antagligen allt på mig. Och jag har definitivt inte något bättre förhållande till Reggae. Det var mitt sista engagemang i Örebros klubbvärld. Jag kan inte påstå att jag längtar tillbaka.