Slaskbloggen

Jag trivdes som fisken i vattnet och satt kvar alldeles för länge. Jag frågade om var han hade bott och vad han hade gjort. När ölen tog slut beställde jag in en ny. Jag tror att jag beställde en riktigt stark drink mitt i också, men på den punkten vägrar mitt minne att klarna.

Eftersom jag satt ner precis hela tiden, vi pratar om flera timmar, märkte jag inte hur pass berusad jag var. Antonio märkte det dock med stigande irritation som följd. Jag hade nämligen börjat glida över allt mer i den stapplande engelska som vi tagit oss runt med tidigare på dagen.

"Can I have another beer" sa jag och grävde efter plånboken.

"Ja, men prata svenska med mig!" svarade han.

Jag försökte inpränta i mig själv var jag var och vem som var där så att jag inte skulle vara så fånig att jag började prata sluddrig turistengelska igen. Men varje gång jag närmade mig slutet på ölen så kom det smygande igen.

"Another beer, please" fick jag fram.

"Bara om du LOVAR att prata svenska med mig!"

Hans frustration måste ha nått otroliga höjder när jag ursäktande svarade:

"Öh, sure.... jag menar... sorry!"

Därefter spenderade jag i stort sett varje kväll där. Erik hade fått nog av alkohol och spenderade de sena kvällarna med att lägga sig tidigt och sova. Vi hamnade i otakt socialt på grund av detta. Jag sov länge på dagarna och han la sig tidigt. Följden blev att vi inte har så många gemensamma upplevelser därifrån som vi kanske hade trott på förhand. Här är en av få:

En dag ropade han på mig från balkongen. När jag kom dit pekade han på ett gäng katter som sprang omkring och jamade nedanför balkongerna. De såg så fina och gulliga ut att vi borde ta kort på dem. Genast hämtade jag kameran och tog ett par bilder. Till saken hör att vi befann oss på tredje, kanske fjärde våningen och ingen hade talat om för mig vikten av teleobjektiv eller zoom. När jag kom hem och fick korten framkallade satt jag ett tag och funderade över en bild på en gräsmatta med en massa klumpar på. Klumparna var tydligen dessa katter.

Sista kvällen tror jag att Erik kände en gnutta dåligt samvete. Han erbjöd sig att följa med en stund till den där baren jag pratat så mycket om och efter bara någon timme verkade han trivas han med. Vi pratade mycket om det märkliga i att en sådan svensk bar som Skandinaviska Baren inte fanns i Sverige. Vi sa också flera gånger att Antonio förtjänade allt stöd han kunde få för denna genialiska oas.

   Så här i efterhand är jag inte säker men jag tror faktiskt att det var Erik som kom på den oväntade idén att vi fortfarande hade så mycket alkohol uppe på hotellrummet som vi lika gärna skulle kunna ge bort.

Varför det var märkligt att det var Erik som kom på idén är en berättelse för en annan gång.

Antonio trodde oss inte när vi erbjöd oss att ge bort innehållet i vårt barskåp. Därför såg han ganska häpen ut när vi kom tillbaka med en kasse med diverse flaskor. Glad över det oväntade tillskottet i barens sortiment proklamerade han stolt att vi minsann kunde dricka gratis resten av kvällen. Detta passade mig utmärkt då jag faktiskt hunnit göra av med mina sista pesetas.

På väggen längst bak i baren satt det en inramade tavla med en massa foton. Det var bilder på en massa människor som hade besökt SB. Vi fiskade upp varsitt gammalt skolfotografi som Antonio placerade in bland de andra. Därefter fick vi någon norrman där att ta ett kort på Antonio, flankerad på varsin sida av mig och Erik och med Skandinaviska Baren som bakgrund. Det blev en fantastisk avslutning på veckan och vi begav oss trötta och berusade iväg för en sista natt på hotellet.

När vi städade ur rummet dagen därpå hittade Erik lite pengar som jag lyckats gömma undan och sedan glömma bort. På flygplatsen köpte jag en av de vidrigaste hamburgare jag någonsin ätit. Trots min skrikande fyllehunger kunde jag inte förmå mig att äta upp den.

På planet hem sköljde alla minnen över mig. Kumlakorven, taxichauffören i sin Volvo och förstås Antonio i sin skandinaviska bar. Det föreföll mig konstigt att vi åkte så långt ifrån Sverige och ändå kände oss så hemma. Världen hade aldrig känts så liten som den gjorde då.