Slaskbloggen

Jag har blivit vettskrämd av Freddy Kreuger och äcklats av David Cronenberg. Jag har spelat slutscenen i Dirty Dancing på repeat. Jag har dansat med vargar och sjungit ikapp med Blues Brothers. Jag har susat över Metropolis med Stålmannen, fäktats med såväl Darth Vader som Prins John samt haft en crush på alla vackra sympatiska kvinnor. Allt detta till filmmusik av Harold Faltermeyer, Jerry Goldsmith och Danny Elfman och regisserat av både Spielberg och Orson Welles.

Men ingenting kommer någonsin att nå upp till mitt första möte med de dysfunktionella personerna i Spökligan.

Jag var nio, kanske tio år när Ghostbusters - Spökligan kom till den lilla staden jag bodde i då. Jag gick förbi affischerna utanför biografen nästan varje dag. Det var bilder män i konstiga overaller med stora apparater på ryggarna. Det såg futuristiskt och trovärdigt ut för en tioåring. På en annan stor bild fanns ett grönt slemmigt spöke, det var honom de jagade inbillade jag mig. Det var så spöken kunde se ut! Jag kände från första stund att det här var en film jag måste se och vid den tiden svalde jag allt som handlade om det övernaturliga.

Men bio var dyrt och dessutom hade den elvaårsgräns. Mamma vägrade att ta med mig på den och jag blev helt förstörd. Hur kunde hon förneka mig denna förkovran i något så viktigt som livet efter detta?

Till saken hör att min mamma har aldrig varit någon flitig biobesökare. De gånger hon har försökt har det blivit något fel på projektorn (tror att hon försökte ett par, tre gånger att se "Jag är med barn" av Lasse Hallström - hon har fortfarande inte sett hela filmen) eller så har hon blivit medlurad på någon film där de lägger ett avhugget hästhuvud i sängen. Har man sådana erfarenheter av något som är förhållandevis dyrt kan jag förstå att man inte blir någon bioälskare.

Efter något år av fantiserande var det som om allt föll på plats. Venus stod äntligen i fiskens tecken, tebladen bildade perfekta symmetriska figurer och Ghostbusters gjorde ett oväntat återbesök på min lokala biograf. Sagt och gjort, den kalla vinterkvällen gick jag på bio.

Mitt första biobesök var Barnen från Frostmofjället. Det var en svartvit snyftare på en dryg timme. Jag var väldigt liten och fattade inte varför alla omkring mig satt och grät. Det var mina systrar som tog med mig och jag förstår fortfarande inte vad jag skulle där och göra.

Ghostbusters blev mitt första biobesök på egen hand. Vi var sammanlagt sju personer som satt utspridda i den kolsvarta salongen. Precis i början av filmen får spökjägarna för sig att de handgripligen skall fånga ett spöke av en gammal bibliotekarie. Precis när de ska kasta sig över henne förvandlas hon till ett stort groteskt monster och de rusar skrikande ut ur biblioteket.

Jag vrålade rakt ut och satt sedan i ett konstant tillstånd av skräck genom hela filmen. När den var slut vågade jag knappt gå hem själv. Att Ghostbusters är en komedi gick mig helt över huvudet då. Men det var ändå en fantastisk ny värld som jag fått uppleva.

Sedan dess har jag alltid varit fascinerad av filmmediet. Tillsammans med böcker och data/tv-spel har de öppnat dörren till nya världar, människor och egenskaper.

Film är givetvis bäst på bio, men ibland avnjuts en film bättre hemma, långt bort ifrån godisprasslande, mummel, skräniga mobiltelefoner och allmänt okänsliga medmänniskor. Det tillsammans med biljettpriset har gjort att jag inte går på bio i den utsträckning som jag kanske skulle vilja.

Ghostbusters äger jag på DVD numera och försöker se den åtminstone någon gång om året. Även om jag aldrig får den där skräckfyllda upplevelsen igen är det fortfarande en fantastisk värld att krypa in i. Filmer kommer och går, men Peter Venkmans cyniska humor består!