Slaskbloggen

Jag är en periodare. De intressen som jag sysselsätter mig med avlöser varandra med ojämna mellanrum. I slutet av sommaren var det TV-serier som gällde. Jag såg de första fyra säsongerna av Babylon 5 under några intensiva veckor där jag plöjde avsnitt efter avsnitt så ofta jag kom åt.

Därefter tröttnade jag och övergick till att se en massa film. Det blev i genomsnitt två filmer om dagen. Största besvikelsen var Superman Returns och den bästa filmen jag såg var nog Kiss Kiss Bang Bang. Sedan var det också mycket skräp jag stängde av efter halva. Förr såg jag alltid färdigt en film oavsett hur usel den än var. Numera anser jag mig inte ha tid att slösa bort på skräp.

Men nu har även filmerna fått ge sig för så kallad Retrogaming. Gamla Nintendo, Sega och Amigaspel. Det finns ruskigt bra emulatorer där ute och spelen är inte speciellt svåra att få tag på även om vissa antipirat-organisationer arbetar hårt för att få bort dem.

Problemet hittills har varit att företagen vägrat att släppa spelen fria fastän de inte varit intresserade av att fortsätta sälja dem. I många fall har man inte ens haft kvar spelen själva. Istället har olika dedikerade webbsidor skapade av fans varit att tacka för att många spel överhuvudtaget finns kvar.

Nu börjar dock företagen plocka fram de gamla spelen igen. Till Nintendos Wii-konsoll kommer flera gamla klassiker göras tillgängliga. Sådant är förstås positivt, men detta misstänker jag kommer också att leda till nya hotfulla ageranden på Internet mot olika Retrogaming-sidor.

Det största problemet tror jag är att även om människor stundtals vill spela dessa gamla spel så vill man inte betala hur mycket som helst. Dessutom vill man ha möjlighet att välja själv vilka titlar man vill ha. En lösning skulle kunna vara om spelbolagen går ihop och upprättar en jättelik databas i stil med Itunes. Om man dessutom lägger lite resurser till att hjälpa till med utvecklingen av stabila emulatorer tror jag att både förtag och kunder skulle bli nöjda.
Men än så länge verkar det inte gå åt det hållet. Och jag tror att Retro-fantasterna har svåra tider framför sig.

Hur som helst kommer jag snart att tröttna på Retrospelen ännu en gång för att gå över till något annat intresse. Har funderat på att återuppta arbetet med min spelmodul till Neverwinter Nights. Eller så är det dags att plöja lite TV-serier igen. Eller gräva ner sig i Football Manager. Men tills dess hittas jag säkrast svärandes över någon boss i Super Mario.

Vi hittade en stor benbit i en buske där jag bodde en gång. Det såg ut som en knäskål inbillade jag mig. Jag visste inte exakt hur en knäskål såg ut men logiskt sett borde den se ut som benbiten gjorde.

Genast började vi diskutera vilda teorier om mord och hemska brott. Någon ville springa till polisen men jag såg istället möjligheterna till att lösa ett riktigt mysterium. Vi borde försöka ta reda på vem som blivit mördad, varför och vem mördaren var. Vi tog med oss den till en koja vi hade och sedan satt vi och funderade på hur vi skulle gå till väga.

Efter ett tag tröttnade vi. Det fanns ingenstans att börja nysta i fallet, ingen misstänkt och inte ens något identifierat offer. CSI var inte ens påtänkt och det enda vi visste om brottsplatsundersökningar var att man kunde hitta fingeravtryck. Det var dock uteslutet eftersom det inte fanns något finger.

När de andra började spela fotboll sprang jag upp och berättade för mamma att vi hittat ett riktigt ben från en människa. Hon fnyste och sa att det naturligtvis var från ett djur och att jag skulle låta bli det för att inte bli smittad av något. Jag vägrade dock kasta bort det förrän min storasyster kom hem och sa att det inte såg ut att vara från en människa. Hon gick i skolan så jag hade stor respekt för hennes kunskaper. Lite besviken blev jag över att bli snuvad på ett stort äventyr. Och vilken femårig kille skulle inte bli det? Men det var spännande att fantisera om dess ursprung innan dess.

När jag var elva kom jag och några klasskamrater in på att börja prata om ett gammalt trähus som stod på en ödetomt mitt i Kumla. Det var riktigt gammalt och ingen visste riktigt vad som funnits där, men helt klart verkade det skumt. Det kunde finnas vad som helst därinne och vi bestämde oss en kväll för att ta oss in och undersöka huset. Vem vet, vi kunde kanske hitta en skatt?

Hemma hade vi en gammal arméliknande signallampa som jag hittat i ett soprum. Jag tog med den och mötte upp med de andra. Någon hade tagit med sig en liten kofot som vi använde för att bryta upp ett källarfönster där vi kunde krypa in. Vi hamnade i ett virrvarr av gångar som gick under huset.

Vi var fyra personer och alla var lika mörkrädda och fega men eftersom jag hade ficklampan fick jag gå först. På väggarna satt det gamla varningsskyltar om råttgift. De gjorde mig livrädd för att bli förgiftad och skrämde nästan mer än den kusliga källaren.

Vi kom dock inte så långt. När vi vände runt ett hörn efter tio meter började vi skrämma upp varandra och rätt vad det var började alla rusa mot utgången. Jag fick panik och snubblade mellan väggarna för att hinna ifatt de andra. När vi väl kom ut var alla uppjagade men också besvikna. Alla ville gå tillbaka men ingen vågade. Till slut gick var och en hem till sig.
Jag tvättade mig jättenoga överallt för att bli av med eventuellt råttgift. Mamma fattade att vi gjort något men jag vågade aldrig säga vad.

Månaderna som följde gick jag ofta och sneglade mot det där gamla huset och undrade vilka skatter vi missat. Ett par år senare rev dom huset och jag hörde aldrig något om att de hittat något.

Fanns det inga riktiga äventyr fick man skapa dom själv. Det blev aldrig som i tv-serierna men spänningen var det inget fel på. Jag kommer att uppmuntra mina framtida barn att använda sin fantasi så mycket de kan, men inte fan får de gå i närheten av råttgift!

När Olivers stängde fanns det inget bra alternativ för hårdrockare. Jag jobbade ibland på Gamla Freden (numera Satin) och fick till en schysst deal med ägaren. Varannan fredag på övervåningen var tanken. Sen var det hårt arbete. Fixa musik, göra affischer, ringa runt och sprida ryktet och så vidare. Själv skulle jag agera DJ och bar och garderob stod ägaren för.

Sedan gick jag ut på stan och tapetserade träd och affischtavlor i två dagar. Jag drog på mig en jävlig förkylning med hög feber på kuppen, men jag vägrade kasta in handduken. Jag hade börjat höra att folk pratade om klubben. Det var ett bra tecken. Tyvärr hade jag missat en väldigt viktig detalj. Det pågick tydligen ett obarmhärtigt affischkrig i Örebro.

När jag kom till Freden på fredagen fick jag en stor utskällning. Ägaren hade minsann gått över stan och tittat efter mina affischer. Han hade inte sett en enda. Jag trodde först att han skämtade och tog därför en vända genom staden. Av mina två heldagar med affischering syntes inte ett spår. Man hade kunnat börja grina för mindre. Det var inte heller så att mina affischer var överklistrade eller slängda på backen. De var spårlöst försvunna.

Tillbaka på krogen igen fick jag en föreläsning i marknadsföring av ägaren. Jag fick veta att man var tvungen att anstränga sig för att få något att lyckas. Det spelade ingen roll vad jag sa då han inte verkade tro mig.

Kvällen började som en katastrof. Framåt halvtolv hade det bara kommit ett tjugotal personer. Alla önskade låtar jag inte hade och vissa började dra sig mot utgången. Men så hände något. Undervåningen började bli full och därför började de hänvisa människor till övervåningen. Helt plötsligt var lokalen full och fastän det började bli tomt där nere verkade folk trivas och hellre stanna kvar på övervåningen. Min lilla rockklubb hade alltså lyckats locka upp discofolket.

När kvällen var slut fick jag många tack och gratulationer till en bra kväll. Många undrade när jag skulle köra igen och sanningsenligt svarade jag att jag inte visste. Ägaren till klubben trodde fortfarande inte på mitt slit med affischerna och därför kvävdes den klubben i sin linda.

Sedan dess har det växt upp klubbar i Örebro som svampar. Men fortfarande finns det ingen klassisk hårdrocksklubb.

Efter det jobbade jag extra som Garderobiär. Dels på en synthklubb och dels på en reggaeklubb. Den sistnämnda ledde till slutet på min yrkesbana på Gamla Freden.
Killarna som drev klubben var jättetrevliga mot mig först. De spelade sin musik men hade ofta svårt att dra folk. I regel hängde det ett tjugotal Rastafaris där som drack vatten och gick ut på toaletten och rökte på.

En kväll kom den ena arrangören ut till mig och frågade om jag visste varför så många vände i dörren. Anledningen var att folk tyckte det verkade bra men att det var för dyr entré. Därför tyckte han att jag skulle sänka priset med tjugo kronor. Det gjorde susen och folk började strömma in.

Mot slutet av kvällen kom den andre arrangören och undrade hur mycket pengar det fanns i entrékassan. Vi räknade tillsammans och därefter började han anklaga rakt ut för att ha tagit pengar. Han hade ungefärlig koll på hur många som kommit in och det stämde givetvis inte med pengarna i kassan. När jag försökte förklara att hans kollega sänkt priset blev han tokig och skyllde det hela på mig. Han hämtade ägaren som också började skälla på mig. Det hjälpte inte heller att hans kollega kom och försökte förklara. De andra var övertygade om att jag stulit pengar ur kassan.

Jag fick inte jobba som Garderobiär på den klubben efter det. De ville inte ha mig och jag ville inte stå där och vara misstänkt heller. Inte långt efter flyttade klubben. De drog inte in tillräckligt med pengar. Men något frikännande fick jag aldrig. Reggaearrangören skyllde antagligen allt på mig. Och jag har definitivt inte något bättre förhållande till Reggae. Det var mitt sista engagemang i Örebros klubbvärld. Jag kan inte påstå att jag längtar tillbaka.

Man ska fan hålla käften ibland för att inte dra olycka över sig. För en vecka sedan skrev jag om vinterkräksjukan och nu har den visat upp sitt fula tryne här. Sambon insjuknade natten till söndag och själv går jag och räknar ner timmarna för att se om jag själv blir drabbad.

Det svåra i situationen är att vi inte riktigt vet var och när hon blev smittad. Då hon jobbar på dagis, och sådana är värre smitthärdar än ett kemiskt laboratorium hos Al-Qaida, så har jag utgått från att det är där hon har fått det. I så fall var inkubationstiden ungefär 30-48 timmar. Således bör jag veta mitt öde någon gång under måndagsmorgonen.

I övrigt har helgen bestått av julklappshandlande, film och ett ständigt pågående Football Manager i bakgrunden.
   Denna jul liksom de senaste blir verkligen ekonomisk. Det blir ingen julmat hemhandlad med undantag av ingredienser till en riktig Janssons Frestelse. En sådan måste jag bara ha. Vad det gäller julklappar har man fått tänka till och försöka hitta saker man kan ge bort familjevis. Sällskapsspel var den naturliga lösningen på det. Så hittills har vi lyckats beta av sex personer och endast spenderat 280:-. Där kan man snacka om att vara kostnadseffektiv.
 
Morsan tjatar som vanligt att vi skall slopa julklappshysterin till nästa år. Jag har inget att invända mot det, men samtidigt är det ju roligt att ge bort saker. Detta så länge inte någon viftar med en önskelista framför ögonen på mig.
   Jag vill hellre ge bort saker som betyder något för mig och hoppas att jag på det sättet kan berika någon annans liv.

Jag visste redan innan första december vad jag skulle få av en av mina systrar. Hon ringde mig sent en kväll och ville veta vad jag önskade mig. Dessutom fick det bara kosta tvåhundra kronor. Jag satt som ett levande frågetecken och fick till slut fram att böcker är alltid kul. Hon nöjde sig inte med det utan ville veta vilken bok. Hela samtalet slutade med att jag fick sitta och leta fram en bok i rätt prisklass på internet och sedan tala om precis vad den hette och vad den kostade. Visst, jag får något jag verkligen vill ha men är det så roligt?

Nej, lägg undan önskelistorna och hetsen att hitta rätt som följer på det. Fundera sedan över något som berikat ditt liv någon gång och tänk igenom vem som borde få uppleva samma sak. På det viset blir det till mer glädje, både för dig och den som får gåvan. Koncentrera sedan resten av tiden på dina nära och kära och skänk en slant till dem som inga gåvor får. Då får du bergis en trevligare jul.

Det är första advent på söndag. Då ska julpyntet fram, glöggen ska spetsas, halmänglar dammas av och ljus tändas. Många av mina grannar har redan fått upp stjärnor och ljusslingor. Jag tycker om att sitta och titta på alla ljus som blinkar, det är vackert. Trots att julen av tradition är röd så finns det numera fantasi som möjliggör en mängd roliga färger. Många längtar efter den gröna och färgglada sommaren, men den blir aldrig lika färggrann som julen.

Ute på stan har skyltningen redan varit igång i en vecka, om inte mer. Snart tar väl handlarna fram pyntet så fort sommaren är över. När jag gick igenom en galleria idag lade jag märke till att musiken i högtalarna var uppspeedad till max. Finstämda julvisor och lugna ballader gick nu i snabb discotakt. Inte konstigt att människor blir uppstressade.

Hemma brukar jag vara lite sen. Det mesta av pyntet kommer aldrig upp och det som hamnar i fönster eller på någon byrå brukar oftast komma upp ett par dagar innan jul. Men ikväll fick jag iallafall upp en julduk, några ljus och lite prydnadsfigurer på vardagsrumsbordet. Det känns bra att ha en liten julig fläck i lägenheten att ty sig till nu under mörka december. Resten får jag väl leta reda på under stor stress dagen före julafton.

Ingen jul är komplett utan traditionell julmusik. Stående inslag är Lars Vegas julskiva och förstås Anders F Rönnbloms ”Det är inte snön som faller”. Dessutom är det härligt bisarrt att spela Gene Simmons tolkning av ”When you wish upon a star”. Demonen från rockgruppen Kiss gör en mycket känslig och finstämd version av Benjamin Syrsas gamla paradnummer på sin soloskiva från 1978.

I övrigt finns bara en riktig tradition som gör att det verkligen känns som jul. Det är att man efter att ha farit runt och tryckt i sig en massa julmat få sjunka ner i en fotölj hemma hos morsan och somna in framför tv:n. Då är det sannerligen jul.

Det är lite orättvist att man kallar Närke för Gnällbältet. Egentligen tycker jag att det mest är Örebro och mest vintertid.
   De som varit med och arrangerat konserter vet att det många gånger är som att spela på lotteri om man försöker ta hit kända artister. För det mesta går man back för att ingen kommer, andra gånger dyker i alla fall några intresserade upp så att man klarar plus minus noll.

Örebro SK då, kanske Positiva Sune undrar? Utan allmänhetens hjälp och stöd kanske de inte hade varit tillbaka i Allsvenskan nu med en stabil ekonomi?
   Nja, säger jag. Allmänheten hade kunnat göra mycket mer för ÖSK än vad de gjort. Man hade förvisso störst publik i hela Superettan och vi hamnar på tionde plats totalt i Sverige den gångna säsongen. Men då ska man också komma ihåg att ÖSK ökade sitt publiksnitt i år.

En jämförelse med Halmstad gör att vi får skämmas. Enligt Kommunernaskalender.com har de 88.000 invånare och förra säsongen hade de 700 personer mer i snitt än ÖSK, och det var ändå en minskning med över tusen personer från säsongen innan.
   Lilla Kalmar med drygt 60.000 invånare låg bara cirka 150 personer efter ÖSK i publikligan. Sådär kan man fortsätta ett tag.

Är allt då bara negativt? Nej knappast.
   När det väl blir sommar verkar det som om alla sura miner och all lathet rinner av oss. Vi går på utekonserter, är öppna och trevliga på uteserveringar, sitter i stora klungor i stadsparken och så vidare. När vi helt plötsligt kan ta oss ut utan att frysa häcken av oss känns Örebroarna som de rikssvenskar vi anser oss vara. Kvar finns bara spår av den gnälliga dialekt resten av landet anser oss besitta.

Vi är inte så gnälliga i den här staden, däremot är vi lata och snåla. Det måste vara serverat på silverfat om vi skall orka engagera oss, speciellt om det är dåligt väder. Helst ska det vara gratis eller åtminstone väldigt billigt. Vi åker gärna runt och jagar lågpriser ett par dagar istället för att bara köpa närmast tillgängliga för att sedan ha tid över till annat.
Sedan sätter vi oss hemma vid köksbordet och klagar över att inget händer och att ingen anordnar något roligt i Örebro.
   Jag tror det är därför som myten om gnällbältet lever kvar. Åtminstone över vintermånaderna.

Vi brukar titta på ”Du är vad du äter” sambon och jag. Det är hon som tittar mest men jag måste erkänna att hon har lyckats dra in mig i det också. Bäst är den svenska varianten Med Anna Skipper men eftersom det har säsongsuppehåll får vi hålla tillgodo med den engelska.

Kostexperten där är en anskrämlig kvinna som kör med fånig skrämseltaktik. Vi brukar kalla henne för ”Bajs-tanten”. Hon har nämligen vad vi anser är ett onaturligt intresse för människors avföring. I början av serien brukade de faktiskt visa i bild när hon petade i och analyserade människors bajs. Numera undviker de tack och lov att visa det i bild, men vi måste fortfarande stå ut med hennes målande beskrivningar.

Människorna som är med i serien framställs (som i så många andra doku-såpor) som extremt korkade, barnsliga och gnälliga. En kvinna spottade ut någon näringsrik rätt på köksgolvet. En annan började gråta för att det var så äckligt.

”Barnrumpor” tänkte jag.

De brukar få föra en slags matdagbok under en vecka och sedan placeras allt de har ätit ut på ett stort bord hemma hos personerna. Där står de sedan och är äcklade och ofta helt överraskade över att de ätit allt de ser framför sig. Det är tydligen en väldigt effektiv taktik på dessa människor. Det skulle aldrig fungera på mig. Jag skulle bara rycka på axlarna och säga att jag är fullt medveten om vad jag ätit. Å andra sidan äter jag nog lite nyttigare, lite oftare än vad dessa personer gör. Men ändå, hur korkad och ignorant får man bli.

Serien har alltså en klar nackdel. Man bidrar till fördomen att tjocka människor är korkade. Det gillar jag inte. Sedan gillar jag heller inte den attityden som kostexperterna har. De intar nämligen någon slags förmanande vuxenroll gentemot deltagarna som därmed förvandlas till små okunniga, gnälliga barn.

Före och efter bilderna idiotförklarar tittarna också. Man får se deltagarna iklädda sämsta möjliga kläder för deras kroppstyp för atts edan i slutet av programmet, när de genomgått sin kur, ikläda dom kläder som döljer deras storlek bättre. Givetvis är de oftast sminkade på efter-bilderna för att framstå som så livfulla och förbättrade som möjligt. Allt för ofta syns det dock att deltagarna förvisso gjort framsteg, men inte så stora som programmakarna velat göra gällande.

Jag avskyr dokusåpor av alla de slag. De framhäver nämligen, utan undantag, människors värsta sidor. Signalen de sänder är att det är helt okej att bete sig som ett svin gentemot andra människor. Ilska, hämnd, girighet, svek och lögnaktighet. Allt kablas ut och förhärligas. Dokusåpor är TV-världens rövhål!

I ”Du är vad du äter” har jag dock hittat en positiv sak. Man får massor med tips på vad saker innehåller och vad det finns för nyttiga alternativ för att må bättre. Det tar jag till mig. Däremot lämnar jag bajstanter, förvuxna barn och allt annat negativt bakom mig. Jag är glad att dokusåporna håller på att konkurreras ut av storslagna dramaproduktioner som Lost, 24 och Heroes. Jag gillar i och för sig inte många av dom heller, men det får jag återkomma till någon annan dag.

Jag brevväxlade med en fotomodell en gång. Hon hette Anna och var från Nora.

Fast egentligen var hon ingen fotomodell – på den tiden. Och vi skickade bara varsitt brev till varandra så brevväxling är att ta i. Men från Nora var hon i alla fall.

 

Det var någon gång i lägre tonåren som jag träffade henne. Sebastian hade spanat in henne på något badhus och tagit kontakt med henne. Sedan ville han ha med mig för att åka upp till Nora och träffa henne. Sebastian hade ett komplicerat förhållande till tjejer på den tiden. Så fort de kom nära sprang han och de jagade efter. Det var något liknande med Anna. Vid ett tillfälle drog han iväg och lämnade oss ensamma på en parkbänk. Hon undrade lite varför han var sådan och jag svarade att det var Sebastian helt enkelt. Sedan pratade vi om annat och så fick jag skriva dikter till henne.

 

Någon gång fick jag ringa till henne för att Sebastian inte ville ringa själv. Det slutade med att jag satt hemma hos Sebastian och pratade med henne medan han satt och spelade skivor. Några år senare var jag med och arbetade på ett poesi-fanzin som vi behövde ha distributörer till. Jag skrev ett brev till henne och försökte värva henne och hon gillade vårt fanzin. Jag hittade hennes svarsbrev i en låda häromdagen och tänkte då att jag har ett brev från en fotomodell. Det sista jag hörde var att hon var nere i Milano och jobbade. Det var en artikel i lokaltidningen om det, men det var några år sedan. Jag hoppas att det gått bra för henne.

 

På krogar kan det i regel hända ganska mycket, men fylltratten på Olivers uteservering någon gång för många år sedan tar nog priset. Det var sommar och jag tänkte ta en öl och prata lite skit med min favoritkrögare. När jag närmade mig uteserveringen fick jag se en ambulans som lastade in någon och körde iväg. Nyfiken som man är undrade man ju vad som hade hänt.

 

En kille hade kommit dit med en tjej i sällskap och beställt några öl. Efter en stund hade han rest sig från uteserveringen och gått in och beställt shots. Över tjugo stycken var det om jag minns rätt. Han hade begärt dem uppradade på bardisken, antagligen skulle han bevisa något för sig själv eller tjejen han var med. Därefter hade han i tur och ordning svept alla shotsen.

 

När han fått i sig den sista hade han klagat över att han inte kände något. Bartendern försäkrade honom om att det skulle ge effekt och att han borde gå ut och sätta sig ner. Killen hade grymtat något och sedan gått ut på uteserveringen. Precis när han tog steget ut sa det pling i huvudet på honom och så föll han som en fura. Rakt fram.

 

Sedan gick allt väldigt fort. Bartendern ringde efter ambulans, tjejen reste sig upp och gick iväg och enligt vissa uppgifter var någon av de andra gästerna snabbt framme och muddrade honom och sprang iväg åt andra hållet. Därefter blev det pling-plongtaxi direkt till USÖ för en förmodad magpumpning. Med det i åtanke låter det statliga rådet om ”varannan vatten” inte så dumt.

Tidsmaskiner är farliga saker. På Internet finns det ett flertal sidor dedikerade till tidsresor. Många av dom handlar om en man vid namn John Titor. Enligt legenden dök han upp under olika pseudonymer på diskussionsforum på Internet i slutet av år 2000. Han uppgav sig vara tidsresenär från år 2036 och hans uppdrag var att åka tillbaka till 70-talet för att hämta hem en IBM-dator(!) som de behövde komponenter ifrån. Av någon anledning gjorde han ett kort stopp för sex år sedan, skrev en massa om framtiden på diverse forum och åkte sedan hem till sin egen tid några månader senare. Man kan tro vad man vill om denna historia men den har fascinerat människor och fortsätter tydligen att göra det.

 

I mitten av 90-talet var jag och några vänner engagerade i ett politiskt ungdomsförbund. Vi hade en lokal i Kumla där vi spenderade en hel del tid. En kväll kom samtalet in på tidsresor och huruvida de var möjliga. Någon kläckte då idén att om någon av oss stötte på en tidsmaskin i framtiden så skulle den personen åka tillbaka och ställa en tårta inne på toaletten. Givetvis stod det ingen tårta där när vi tittade och därför tvingades vi ganska nedslagna konstatera att tidsresor inte blir möjliga under vår livstid.

 

Jag tror att fascinationen kring resor i tiden handlar om två saker. Dels är framtiden okänd, och det okända vill vi människor utforska. Så har det alltid varit, det finns inbyggt i oss. Med större delen av jorden utforskad finns det egentligen bara två saker kvar, rymden och framtiden.

   Den andra anledningen är att vi gärna håller kvar i det förflutna av olika anledningar. Det var bättre förr helt enkelt. Galenskaparna & After Shave la en gång fram en tes om varför det är så. De sa att man hela tiden samlar på sig en massa ”förr”. Ju äldre man blir desto mer ”förr” har man i förhållande till framtid, och till slut är man så gammal att man nästan bara har ”förr” och då måste man tycka om det. Man måste gilla läget helt enkelt. I all sin enkelhet och humor ligger det faktiskt en hel del i det.

 

Det finns många som säger att de skulle vilja leva om vissa delar av sitt liv. Att de skulle göra vissa saker annorlunda om de fick chansen. Jag tror inte på det. Som jag ser det så gör man val hela tiden. Dessa val baseras på den personen man är just då. Skulle jag leva om mitt liv skulle jag således göra precis samma val igen, vare sig jag vill eller inte. Är då allting förutbestämt? Knappast, det finns alltid utrymme att förändra sig. Framtiden är alltid i rörelse och oformad. Därför tror jag inte på personer som John Titor. Därför fick vi aldrig uppleva någon tårta, och därför kan man alltid se framåt med tillförsikt, även om läget är tungt.

När jag var liten kunde jag stoppa i mig nästan vad som helst. Herregud, jag gillade till och med kalvsylta då. En gång när jag var tre, kanske fyra år, hade vi varit och handlat. Det ringde precis när vi kommit innanför ytterdörren. Mamma ställde ifrån sig kassarna och lämnade mig och Schäfern vi var hundvakt åt och gick för att svara. När hon kom tillbaka satt jag och hunden mitt på köksgolvet och delade på ett kilo margarin. En näve åt mig, en näve åt hunden, en näve åt mig, en näve åt hunden. Det fanns inte mycket margarin kvar.

Det jag vill komma till är att jag har ätit mycket konstigt och framförallt på annorlunda sätt. Mig gjorde det aldrig någon skada men för omgivningen kunde det vara upprörande.

Vid ungefär samma ålder som margarinhistorien, kanske något år tidigare, hade jag utvecklat ett effektivt sätt att äta banan. Väninnor till mamma förfärades när de såg hur jag delade den skalade bananen på mitten och sakta tryckte ner ena halvan i halsen. Det där med att tugga låg inte för mig tydligen. De var bergsäkra på att jag skulle kvävas och förstod inte hur mamma kunde sitta där kolugn.

"Sådär gör han alltid med banan" kunde hon säga lite nonchalant.

Fast ska man vara riktigt ärlig tror jag att hon nog var lite orolig också.

Men bananen slank ner och alla kunde andas ut.

När jag var runt sju år fick jag en fotboll av en granne. Det var en brun läderboll av den typen man kan se på gamla svartvita filmer från förr och något helt annat än de vinda plastbollar vi brukade spela med.

Gården jag bodde på var rund med hus på var sida. Det var bara tre-fyra barnfamiljer som bodde där, resten var pensionärer. De flesta var helt okej men det fanns en riktigt sur gammal tant. Enligt henne hade vi barn inget där att göra.

Som barn är man ingen Ronaldinho precis, faktiskt inte ens en Pierre Bengtsson även om man tror det. Fotbollar tenderar att flyga åt alla möjliga håll och kanter, ofta med väldigt hög fart. Ibland, när bollen studsade upp mot Sur-tantens dörr eller uteplats brukade hon sticka ut huvudet genom dörren och ropa åt oss, vifta med näven och sedan slinka in igen. Hon var ganska otäck.

En gång efter att jag fått min antika fotboll höll vi som vanligt på och spelade EM-final. Daniel stod i målet och kastade ut bollen. För en gångs skull stod jag perfekt placerad och såg bollen komma mot mig. Utan att tänka drog jag till den direkt på volley. Träffen kändes i hela kroppen – den var perfekt! Det skulle ha blivit ett sådant där drömmål man bara ser på TV om det inte hade varit för det faktum att den inte alls begav sig mot målet. Den for istället i en fruktansvärd hastighet mot sur-tantens köksfönster, studsade som en flipperkula mellan hennes blomkrukor och lade sig att vila mitt på hennes altan. Det var några ögonblick av ren och skär katastrof med en stigande panikkänsla till följd.

Hon måste ha stått innanför ytterdörren och spanat på oss för innan vi hann reagera var hon blixtsnabbt ute, plockade åt sig bollen och försvann in igen. Vi stod som två levande frågetecken. Vi hade förväntat oss att hon skulle skälla ut oss, inte att hon skulle stjäla min fotboll. Efter lite förhandlingar blev jag utsedd att gå dit och be att få tillbaka bollen. Det tog en lång stund innan hon öppnade och tittade på mig med elaka, pliriga ögon.

Jag minns inte riktigt vad hon sa men det gick ut på att vi inte fick spela fotboll där på gården och förstöra saker. Jag försökte så gott jag kunde att be om ursäkt men hon vägrade ge tillbaka bollen. Vi visste inte vad vi skulle göra och båda var lika livrädda för henne. Efter en stund kom Daniels pappa hem och fick höra vad som hade hänt. Efter några ramsor av svordomar gick han över dit och krävde bollen tillbaka. Vi vågade knappt gå med.

Sur-tanten protesterade givetvis men fick sig en rejäl utskällning av Daniels pappa. Jag förstod inte riktigt hur han vågade, men han ordnade tillbaka bollen och vi fick lova att inte skjuta så hårt hädanefter. Efter det var jag aldrig lika rädd för sur-tanten, det var som om hon blivit besegrad. Hon stack aldrig ut huvudet något mer och vi fortsatte våra heroiska fotbollsinsatser lite mer kontrollerat än förut. Visst hände det att bollen for upp mot hennes altan någon gång men man var betydligt kaxigare när man gick och hämtade den.

 

Fotbollen hängde med i flera år tills någon bokstavligt talat sköt sönder den under en match. Den sa bara ”poff” och sjönk ihop. Vid det laget hade vi andra mer moderna bollar att spela med så jag tackade den för lång och trogen tjänst med att slänga den i en soptunna. Kanske hade den förtjänat bättre, den var ju ändå med om att besegra sur-tanten.

Jag tror att de flesta kommer ihåg sin första riktiga kyss. Min sitter inbränd i minnet för evigt. Det var en sådan där symbolisk filmkyss. Mitt emellan vinter och vår stod vi på en bro någonstans i Småland och hörde isarna brista.

När vi möttes var det kallt och isarna fasta, när kyssen kom blev man helt varm inombords och jag svär att den värmen smälte isarna på ån tillräckligt för att de skulle brista. Vi stod i brytpunkten mellan gammalt och nytt, död och liv, vinter och vår. Klart som fan att man minns den kyssen.

Vissa påstår att man har ett livsavgörande ögonblick i sitt liv. Ett ögonblick som formar allt man gör och tänker efter det. Kyssen på bron var givetvis inte ett sådant. Jag vet inte om jag har haft ett sådant ögonblick men det finns många som varit betydande för mig på rent nostalgiska grunder.

Som när jag äntligen fick se mitt favoritband Kiss för första gången. Det var Stockholm Stadion 1997 och jag stod någonstans mitt i publikhavet. Långt senare fick jag en VHS-kassett med en bootleginspelning av konserten. Jag hade inte en suck att hitta mig på bilderna.

Jag hade förmånen att få se Kiss igen arton månader senare i Globen. Min dåvarande jobbarkompis visade sig också gilla Kiss så vi bilade upp till Stockholm tillsammans med min dåvarande flickvän och en annan tjej jag kände. Den här gången stod jag längst fram och hade missljud i öronen hela konserten. Tjejerna stod längre bak. Senare fick jag höra av flickvännen att den andra tjejen som var med mest hade hånglat med någon kille i publiken. Jag tror inte att det är något bestående minne för henne.

Under en period i sena tonåren åkte jag och min gode vän Tobias ofta runt i hans föräldrars Volvo och pratade, lyssnade på Peter LeMarc och utforskade vägar i trakten kring Kumla. En gång körde vi förbi några vita skynken som hängde och slängde i vinden. Det gick ganska fort och vi undrade om det var spöken.

Vi körde även när det var vinter och snorhalt. I en kurva mitt ute i ingenstans fick Tobias sladd på den tunga Volvon och tappade kontrollen. Jag blev livrädd och han skrattade nervöst och så hade vi kört ned med framvagnen i diket. Det var sent och kallt och vi hade inte en chans att få upp den på vägen igen. Så vi började gå mot en bondgård i närheten.

En kille vi kände igen från skolan dök upp som en räddande ängel och försökte dra upp oss med sin rallybil. Det var lönlöst då små rallybilar väger en bråkdel av en gammal tung Volvo. Hans pappa fick hämta traktorn för att dra upp oss och en stund senare var vi på väg igen, stelfrusna och skärrade.

Det finns många sådana ögonblick som sitter kvar. Jag minns dem antingen med värme, glädje, skräck eller en blandning av olika känslor. Jag brukar besöka dom ibland och återuppleva känslorna, för även om de inte enskilt har varit livsavgörande för mig så har de ändå påverkat mig i viss mån.

Jag trivdes som fisken i vattnet och satt kvar alldeles för länge. Jag frågade om var han hade bott och vad han hade gjort. När ölen tog slut beställde jag in en ny. Jag tror att jag beställde en riktigt stark drink mitt i också, men på den punkten vägrar mitt minne att klarna.

Eftersom jag satt ner precis hela tiden, vi pratar om flera timmar, märkte jag inte hur pass berusad jag var. Antonio märkte det dock med stigande irritation som följd. Jag hade nämligen börjat glida över allt mer i den stapplande engelska som vi tagit oss runt med tidigare på dagen.

"Can I have another beer" sa jag och grävde efter plånboken.

"Ja, men prata svenska med mig!" svarade han.

Jag försökte inpränta i mig själv var jag var och vem som var där så att jag inte skulle vara så fånig att jag började prata sluddrig turistengelska igen. Men varje gång jag närmade mig slutet på ölen så kom det smygande igen.

"Another beer, please" fick jag fram.

"Bara om du LOVAR att prata svenska med mig!"

Hans frustration måste ha nått otroliga höjder när jag ursäktande svarade:

"Öh, sure.... jag menar... sorry!"

Därefter spenderade jag i stort sett varje kväll där. Erik hade fått nog av alkohol och spenderade de sena kvällarna med att lägga sig tidigt och sova. Vi hamnade i otakt socialt på grund av detta. Jag sov länge på dagarna och han la sig tidigt. Följden blev att vi inte har så många gemensamma upplevelser därifrån som vi kanske hade trott på förhand. Här är en av få:

 

En dag ropade han på mig från balkongen. När jag kom dit pekade han på ett gäng katter som sprang omkring och jamade nedanför balkongerna. De såg så fina och gulliga ut att vi borde ta kort på dem. Genast hämtade jag kameran och tog ett par bilder. Till saken hör att vi befann oss på tredje, kanske fjärde våningen och ingen hade talat om för mig vikten av teleobjektiv eller zoom. När jag kom hem och fick korten framkallade satt jag ett tag och funderade över en bild på en gräsmatta med en massa klumpar på. Klumparna var tydligen dessa katter.

Sista kvällen tror jag att Erik kände en gnutta dåligt samvete. Han erbjöd sig att följa med en stund till den där baren jag pratat så mycket om och efter bara någon timme verkade han trivas han med. Vi pratade mycket om det märkliga i att en sådan svensk bar som Skandinaviska Baren inte fanns i Sverige. Vi sa också flera gånger att Antonio förtjänade allt stöd han kunde få för denna genialiska oas.

   Så här i efterhand är jag inte säker men jag tror faktiskt att det var Erik som kom på den oväntade idén att vi fortfarande hade så mycket alkohol uppe på hotellrummet som vi lika gärna skulle kunna ge bort.

Varför det var märkligt att det var Erik som kom på idén är en berättelse för en annan gång.

Antonio trodde oss inte när vi erbjöd oss att ge bort innehållet i vårt barskåp. Därför såg han ganska häpen ut när vi kom tillbaka med en kasse med diverse flaskor. Glad över det oväntade tillskottet i barens sortiment proklamerade han stolt att vi minsann kunde dricka gratis resten av kvällen. Detta passade mig utmärkt då jag faktiskt hunnit göra av med mina sista pesetas.

På väggen längst bak i baren satt det en inramade tavla med en massa foton. Det var bilder på en massa människor som hade besökt SB. Vi fiskade upp varsitt gammalt skolfotografi som Antonio placerade in bland de andra. Därefter fick vi någon norrman där att ta ett kort på Antonio, flankerad på varsin sida av mig och Erik och med Skandinaviska Baren som bakgrund. Det blev en fantastisk avslutning på veckan och vi begav oss trötta och berusade iväg för en sista natt på hotellet.

När vi städade ur rummet dagen därpå hittade Erik lite pengar som jag lyckats gömma undan och sedan glömma bort. På flygplatsen köpte jag en av de vidrigaste hamburgare jag någonsin ätit. Trots min skrikande fyllehunger kunde jag inte förmå mig att äta upp den.

På planet hem sköljde alla minnen över mig. Kumlakorven, taxichauffören i sin Volvo och förstås Antonio i sin skandinaviska bar. Det föreföll mig konstigt att vi åkte så långt ifrån Sverige och ändå kände oss så hemma. Världen hade aldrig känts så liten som den gjorde då.

Någon av de första kvällarna bestämde vi oss för att sticka över till Playa del Inglés och kolla in nattlivet. Det tog cirka fem minuter med bil till sydsidans festmetropol, Playa del Inglés, eller tjugo minuters promenad om man ville gå längs den fina strandpromenaden.

 

Taxi var billigt och de flesta såg mer eller mindre risiga ut. De flesta vi såg var Mercedes men rätt vad det var fick vi syn på en gammal Volvo. Samma känsla som Kumlakorven hade gett oss i butiken sköljde nu åter över oss. Chauffören blev glad av att höra vårt beröm över bilvalet och gav oss rabatt. Efter det vägrade vi åka med någon annan.

 

I Playa del Inglés var det som på de flesta turisttäta ställen. Utanför varje krog stod ett antal personer och delade ut små kort som man kunde lösa in mot en fri drink om man valde just deras ställe. Vi provade flera stycken – både drinkar och krogar.

Vi såg en discjockey som var på pricken lik trummisen i Def Leppard bortsett från att han hade två armar. Jag gick fram och önskade ”In the Army Now” med Status Quo för att Erik skulle in i lumpen när vi kom hem. Det blev ett allmänt jubel över den blivande soldaten när discjockeyn annonserade anledningen till låtvalet. Erik såg mest ut att vilja sjunka genom stolen.

 

   På ett annat ställe försökte bartendern para ihop oss med ett par lokala tjejer. Han serverade drinkar åt dem som vi fick betala men efter en stund tog de sina drinkar och gick fnittrande därifrån. Vi kunde inte kommunicera med dem då de inte verkade kunna engelska, eller så var det bara drinkarna de var intresserade av. Snopna och idiotförklarade gick vi därifrån. Kärlekens språk är uppenbarligen inte samma på spanska som på svenska!

 

En bit bort träffade vi på två killar som ville sälja billiga klockor. Erik som vid det laget kommit igång på drinkarna hånskrattade åt dom innan han på någon slags svengelska sa:

   ”No no no, Clas Ohlson-shit. We’re gonna go get a hamburger!"

Stämningen blev snabbt ganska hotfull så jag drog med mig Erik därifrån illa kvickt. Kanske visste de vad Clas Ohlson var för något.

 

Det blev några diskoteksbesök efter det men kvällen tog en oväntad vändning när jag insåg att Erik började må väldigt dåligt.

   Han började kräkas vid vägkanten vilket uppmärksammades av taxichaufförerna som vägrade plocka upp oss. Till slut fanns ingen annan råd än att börja vandra den långa vägen längs stranden samtidigt som jag försökte få Erik att dricka av den flaska vatten jag köpt någonstans.

   Att släpa på en stupfull vän på en tung sandstrand är inte det lättaste. Erik tappade sin fickdator där nånstans. Vi letade efter den de följande dagarna men den var försvunnen.

  

När han var nedbäddad på hotellrummet tog jag en promenad. Min fasta övertygelse var att det måste finnas ett diskotek även i San Augustin. Efter en timmes planlöst sökande konstaterade jag att det enda som fanns var enstaka barer som snart skulle stänga. Vi hade hamnat i en håla.

Med den bedrövelsen gick jag en genväg hem till hotellet genom den stängda gallerian. Där, mitt bland nedsläckta butiker, fann jag mitt andra hem för den här resan. Jag hade hittat Skandinaviska Baren.

 

SB drevs av en kanarier, Antonio Manolo, som flyttat hem efter många år i Sverige. Han hade tapetserat den lilla baren med diverse tidningsurklipp och idrottsvimplar han hade haft med sig. De flesta av urklippen visade Antonio på löparbanor eller refererade till blygsamma idrottsprestationer han gjort under sin tid i Sverige.

  

Med en öl i handen konstaterade jag återigen att jag åkt flera hundra mil bara för att komma hem.

(För att skydda de skyldiga har jag valt att kalla min vän för Erik)

 

Jag gjorde en resa till Kanarieöarna i slutet av nittiotalet. Jag och Erik fick för oss att vi borde dra iväg på äventyr, för det blev inte så mycket av den varan efter att vi slutade skolan. Vi beställde en resa Gran Canaria där San Augustin var ett lagom lugnt och billigt ställe att bo på.

  

På resebyrån frågade de om en massa tillägg och på grund av ansträngd ekonomi tackade vi nej till de flesta. Ett tillägg förstod vi inte riktigt vad det skulle vara bra för men resesäljaren försäkrade att det skulle vara något bra även om vi inte riktigt förstod varför. Tillägget på drygt trehundra kronor visade sig sedan göra spriten på planet gratis. Jag försökte så gott jag kunde att rättfärdiga investeringen med ett antal Bloody Marys, min favoritdrink. Tyvärr finns det en gräns för hur mycket sprit man bör dricka på ett plan så de trehundra kronorna var lite i överkant.

 

Från flygplatsen på Las Palmas bar det av på en skumpig färd ner till San Augustin i söder. Bussen stannade till vid ett av hotellen för att släppa av en del människor. När den började rulla igen fick Erik syn på våra väskor tillsammans med allt annat utplockat bagage. Undertecknad var sen i reaktionen men Erik rusade skrikande fram till busschauffören och fick honom till slut att stanna bussen. Sedan fick vi själva gå tillbaka uppför backen, hämta vårt bagage och slänga in det i bussen igen.

 

Hotellrummet var spartanskt möblerat. Balkongen var en sådan där klassiker där man om man lutade sig ut över sidan kunde se havet långt där borta. Jag tror inte att de lovade oss havsutsikt men det var en trevlig bonus. Det fanns ett litet träskåp som vi fyllde upp med diverse sprit och likörer som vi inhandlade i det lokala snabbköpet.

   Just där i snabbköpet fick jag också mitt första påtagliga bevis för hur liten världen är. Under en av kyldiskarna hade man skjutit in några kartonger. På dem stod det med stora bokstäver ”Lithells”, och under det ”Kumlakorv”. Här hade man flugit hundratals mil över hav och land bara för att stöta på en symbol för sin egen hemstad.

  

Vi fick en eftermiddag med sol under den första dagen på Gran Canaria. Därefter fick vi rapporter om att det stormade på norra delen av ön. Palmer hade blåst ner i huvudet på folk och flygplatsen hade tvingats stänga. Man blev lite orolig över hur man skulle ta sig hem men till slut hade stormen fått nog och flygplatsen kunde öppnas igen.

Det är inte så ofta numera man hör talas om riktiga busstreck. Ni vet, knyta fast dragsmällare i grannens garageport, placera en hink vatten över dörren till lärarnas fikarum eller kasta vattenballonger från balkongen på folk. I det stora hela ganska obetydliga saker som småungar gör då och då.
Numera pangar de rutor, stjäl mobiltelefoner eller spöar på någon.

Själv var jag aldrig någon stor busare. Dels var jag alldeles för feg och dels är inte min hjärna skapt för att konstruera bus av den kaliber som mitt ego vill. Men en gång fick jag en sån där lysande idé. En gång slog blixten ned från en klar himmel i min oorganiserade hjärna och det tänkte jag återge här så gott jag minns.

Jag var tretton, kanske fjorton år när jag och min kompis Micke som vanligt gick runt i Kumla och hade tråkigt. Man var för stor för att leka då, det var mycket mera vanligt att göra ingenting. Det var åtminstone vad jag sa varje gång mamma undrade vad vi gjorde. Vad det egentligen handlade om var att man gick omkring tämligen planlöst och pratade om allt och inget på samma gång tills man frös eller tröttnade och gick hem. Så spenderades många dagar och kvällar under mina tidiga tonår.

Den här speciella dagen, jag tror att det var en lördag, gick vi och smygrökte bakom en gammal butikslokal. I ren frustration över något sparkade jag till en gammal kartong som låg slängd där och ut flög en död, fet råtta. Det är möjligt att det rörde sig om någon form av mus, men dels var den större än Hasselmöss och dels låter den här historien svulstigare om vi kallar den för råtta.

Vi stod i alla fall lite förvånat och tittade på den döda råttan när en enkel men genialisk plan började ta form i mitt huvud. Jag förklarade exalterat för Micke att man borde peta in råttan i kartongen och ge bort den som present.
"Tänk dig minen på den som öppnar" sa jag.
Vi bestämde att vi skulle ge bort den till Mickes dåvarande flickvän och förvånande nog hade han inga invändningar.

Vi hittade en pinne, petade in råttan i kartongen igen och gick iväg till Kvantum som var den stora livsmedelsbutiken mitt i Kumla. Där hittade vi inslagsdisken och petade i några kronor för att få ut lite omslagspapper. Jag minns inte om vi brydde oss om att knyta snöre runt paketet men med tanke på det kreativa tillstånd jag befann mig i så är det mycket möjligt att vi gjorde så.

Sedan gick vi med paketet under armen hem till hans flickvän och ringde på. Hon blev givetvis förvånad men samtidigt jätteglad över att få en present, speciellt eftersom vi sa att det var Mickes idé. Jag inbillade mig att det skulle bli trovärdigare så.
Tyvärr hade vi extremt svårt att hålla masken så hon började ana oråd efter ett tag och vägrade öppna paketet. Efter lite misslyckad uppmuntran från oss gav hon tillbaka det oöppnade paketet och kastade ut oss.

När vi lämnade huset kändes paketet plötsligt inte lika intressant. Visserligen kunde vi tänka oss några möjliga offer för vårt spratt men entusiasmen var borta. Därför lämnade jag paketet ståendes nedanför deras brevlåda. Detta skulle visa sig vara ett genialiskt drag.

I skolan måndagen därpå fick jag veta av Micke att tjejens mamma hade gått ut på söndagen för att hämta in tidningen. Förvånad hade hon hittat ett paket som hon glad i hågen tog in och öppnade. Reaktionen fick vi aldrig se men det kändes på något vis bra att få veta att buset fungerade, om än med ett oväntat offer. Efter det vågade jag aldrig gå i närheten av deras hus igen.

Jag har världens bästa jobb just nu. I mina arbetsuppgifter ingår bland annat att skriva. Som den här texten jag skriver just nu. Det tillhör de enklare arbetsuppgifterna, svårare är däremot det halvfärdiga teaterexperimentet som legat vilande ett par år. Och så ett illaluktande avlopp i en replokal i källaren. De är två riktigt tuffa nötter att knäcka.

Utöver de sakerna ska jag leta gammal kebab i papperskorgarna i källaren, assistera min närmsta chef i hans arbete samt försöka sammanställa ett fanzine.
Men bortsett från det ska jag skriva, skriva, skriva. Kan det bli bättre?

Min chef är en mycket bra chef, även om jag må ha sagt något annat vid ett svajigt tillfälle. Men framför allt är han en bra människa - lite konstig men bra. Det finns ett stort hjärta och en förmåga att verkligen lyssna. Han kanske inte förstår allt på en gång och ibland kan han till och med komma med ganska ogenomtänkta förslag, men han lyssnar alltid. Kommunikation, tänker jag då. Vad han tänker har jag ingen aning om.

Men det är därför jag skriver just nu. Inte för att han sagt så och jag måste göra det. Jag vill det faktiskt själv och jag behöver det. Men det viktiga är att han vet att jag behöver det. Det är därför jag skrivit om om omöjliga trädgårdar, tv-spel, barndomskamrater och gamla upplevelser. Och jag tänker fortsätta med det så länge det finns något kvar att skriva om.

Emellanåt får jag kanske resa mig upp ur min rangliga kontorsstol, ta med mig min chef ut på en cigarett och samla in nya saker att skriva om. För det här är ett bra jobb. Det är visserligen oavlönat, men det är mitt. Även om det bara är praktik!

Jag har blivit vettskrämd av Freddy Kreuger och äcklats av David Cronenberg. Jag har spelat slutscenen i Dirty Dancing på repeat. Jag har dansat med vargar och sjungit ikapp med Blues Brothers. Jag har susat över Metropolis med Stålmannen, fäktats med såväl Darth Vader som Prins John samt haft en crush på alla vackra sympatiska kvinnor. Allt detta till filmmusik av Harold Faltermeyer, Jerry Goldsmith och Danny Elfman och regisserat av både Spielberg och Orson Welles.

Men ingenting kommer någonsin att nå upp till mitt första möte med de dysfunktionella personerna i Spökligan.

 

Jag var nio, kanske tio år när Ghostbusters - Spökligan kom till den lilla staden jag bodde i då. Jag gick förbi affischerna utanför biografen nästan varje dag. Det var bilder män i konstiga overaller med stora apparater på ryggarna. Det såg futuristiskt och trovärdigt ut för en tioåring. På en annan stor bild fanns ett grönt slemmigt spöke, det var honom de jagade inbillade jag mig. Det var så spöken kunde se ut! Jag kände från första stund att det här var en film jag måste se och vid den tiden svalde jag allt som handlade om det övernaturliga.

Men bio var dyrt och dessutom hade den elvaårsgräns. Mamma vägrade att ta med mig på den och jag blev helt förstörd. Hur kunde hon förneka mig denna förkovran i något så viktigt som livet efter detta?

 

Till saken hör att min mamma har aldrig varit någon flitig biobesökare. De gånger hon har försökt har det blivit något fel på projektorn (tror att hon försökte ett par, tre gånger att se "Jag är med barn" av Lasse Hallström - hon har fortfarande inte sett hela filmen) eller så har hon blivit medlurad på någon film där de lägger ett avhugget hästhuvud i sängen. Har man sådana erfarenheter av något som är förhållandevis dyrt kan jag förstå att man inte blir någon bioälskare.

 

Efter något år av fantiserande var det som om allt föll på plats. Venus stod äntligen i fiskens tecken, tebladen bildade perfekta symmetriska figurer och Ghostbusters gjorde ett oväntat återbesök på min lokala biograf. Sagt och gjort, den kalla vinterkvällen gick jag på bio.

Mitt första biobesök var Barnen från Frostmofjället. Det var en svartvit snyftare på en dryg timme. Jag var väldigt liten och fattade inte varför alla omkring mig satt och grät. Det var mina systrar som tog med mig och jag förstår fortfarande inte vad jag skulle där och göra.

 

Ghostbusters blev mitt första biobesök på egen hand. Vi var sammanlagt sju personer som satt utspridda i den kolsvarta salongen. Precis i början av filmen får spökjägarna för sig att de handgripligen skall fånga ett spöke av en gammal bibliotekarie. Precis när de ska kasta sig över henne förvandlas hon till ett stort groteskt monster och de rusar skrikande ut ur biblioteket.

Jag vrålade rakt ut och satt sedan i ett konstant tillstånd av skräck genom hela filmen. När den var slut vågade jag knappt gå hem själv. Att Ghostbusters är en komedi gick mig helt över huvudet då. Men det var ändå en fantastisk ny värld som jag fått uppleva.

 

Sedan dess har jag alltid varit fascinerad av filmmediet. Tillsammans med böcker och data/tv-spel har de öppnat dörren till nya världar, människor och egenskaper.

Film är givetvis bäst på bio, men ibland avnjuts en film bättre hemma, långt bort ifrån godisprasslande, mummel, skräniga mobiltelefoner och allmänt okänsliga medmänniskor. Det tillsammans med biljettpriset har gjort att jag inte går på bio i den utsträckning som jag kanske skulle vilja.

 

Ghostbusters äger jag på DVD numera och försöker se den åtminstone någon gång om året. Även om jag aldrig får den där skräckfyllda upplevelsen igen är det fortfarande en fantastisk värld att krypa in i. Filmer kommer och går, men Peter Venkmans cyniska humor består!

När jag var barn fick man inte gå ut efter mörkrets inbrott. Således innehöll sommarkvällarna gråt och tandagnisslan medan vinterkvällarna oftast var lugna då man ändå var för genomfrusen för att orka vara ute så länge. Det här var på åttiotalet när allt var glättigt, neonfärgat och lite frisläppt efter det hårt hållna pedagogiska sjuttiotalet. Vilket årtionde mamma anammade vet jag inte, men inte var det sjuttiotalet i alla fall.

 

Ofta var vi faktiskt ute som barn, även fast grannen skaffade ett Nintendo efter ett tag. Vi gillade att vara ute och spela fotboll, bandy, badminton eller leka actionfilm med bilar och småfigurer. Med undantag för någon enstaka lek som dunken (även kallad burken och en del andra namn jag inte kommer ihåg nu) så var det detta vi sysselsatte oss med. Och vi gjorde det med stor energi, det kan inte ha funnits många gram fett på våra kroppar. Överviktiga barn i min ålder träffade jag inte på förrän jag började högstadiet.

 

Ibland fanns dock inte den rätta motivationen där och då började man fundera på allt roligt man kan göra hemma hos någon. Helt andra leksaker, roliga sällskapsspel, kanske någon videofilm om man hade tur och så förstås tv-spel. Hos mig fanns inte de två sistnämnda sakerna. Men det spelade ingen roll eftersom min mamma konstant vägrade att släppa in någon. Själv hamnade man i kläm när kamraterna började uppmärksamma att vi aldrig lekte inne hos mig. Då fick man stå där och ta en massa skit och komma med någon tam förklaring. Oftast hade man inget bar att komma med.

 

Min bästa kompis upp till ungefär sju års ålder bodde på samma gård som mig. Han hade drösvis med häftiga leksaker och roliga serietidningar, mest Kalle Anka. När vi var inne och lekte hos honom och han gjorde avbrott för att äta mat passade jag på att sluka så många nummer jag kunde. Kalle Anka var nämligen bannlyst hemma hos mig. Mamma tyckte att den var våldsam. Istället fick jag läsa Lilla Fridolf och eftersom det fanns en hunger efter serier så läste man igenom varje nummer, men aldrig med särskilt stor behållning. Lilla Fridolf var helt enkelt en fånig skit-serie som inte alls utmanade ens fantasi som Kalle och hans vänner kunde göra. Och vilken fem-åring kan relatera till en stackars hunsad medelålders fetknopp i ett katastrofalt äktenskap?
Nåväl, grannen prenumererade på Kalle Anka & co varför jag kunde stilla en del av min serie-hunger där.

 

En annan sak som min granne hade var en videospelare. Vissa helger brukade de hyra filmer och hade man tur kunde man få vara med när de skulle titta på dom. Eftersom jag som barn på åttiotalet hade ganska stränga tider att passa så var det sällan man fick vara uppe så länge de kvällar SVT visade film. Det här var före kabel-tv:s intåg. Därför blev videospelaren en viktig detalj i min relation till min granne. Här blandades tecknade pärlor med action och komedi. De mest våldsamma filmerna fick vi naturligtvis inte titta på, men det som vi fick se var tillräckligt för att fortsätta att stimulera min fantasi bortom det som serietidningarna kunde ge mig. Film blev helt plötsligt ett väldigt viktigt medium för mig.

 

Den stora uppenbarelsen infann sig dock inte förrän grannen skaffade ett Nintendo tv-spel. Han hade visserligen haft ett Philips G7000 innan, men eftersom det var ganska primitivt och innehöll streckgubbar så dög det bara som tillfälligt tidsfördriv.

 

Nintendot däremot öppnade en helt ny värld för mig som jag fortfarande inte lämnat bakom mig. Helt plötsligt fanns komplicerade världar med figurer som talade (genom text) och tydliga mål, istället för att bara försöka få en bra poängsumma Det var helt enkelt oerhört skönt att få kliva in i en annan värld och ikläda sig rollen av någon annan, även om det råkade var en fet rörmokare med mustasch. Så ofta vi kunde satt vi parkerade framför tv-spelet och försökte klara banor, bossar eller översätta ledtrådar i rollspel.

 

Efter några år skiljdes våra vägar åt och jag fick ett eget tv-spel som sedan blev en dator, och här sitter jag nu. Lika fascinerad av fantasivärldar fortfarande men lite undrande var min granne tog vägen. Jag präglades massor av den här tiden men lite snopen är jag över att konstatera att min bästa vän på den tiden hade mindre påverkan på mig än hans tv-spel.

Jag blev med uteplats i våras. Eftersom lägenheten ligger på hörnet är den dessutom dubbelt så stor som de flesta andra uteplatser här området. Tyvärr såg den ut som ett slagfält när jag flyttade in så istället för att njuta hela sommaren var det hårt arbete som gällde. Så här i efterhand kan jag konstatera att det nu finns något som påminner om gräs på c:a 80% av ytan. Det är en stor framgång med tanke på att det nästan inte finns tillstymmelse till jord, utan mest lersand. Min hyresvärd Öbo var vänlig nog att bidra med en jordhög och en liten påse gräsfrön. Detta har jag strött ut omsorgsfullt och vattnat som en tok, och ett par veckor innan köldknäppen kunde jag äntligen konstatera att det åtminstone fläckvis finns mer gräs än ogräs där ute.

Ett stort problem har varit områdets katter som tydligen anser att min uteplats fortfarande är deras offentliga toalett. Under de varmaste sommarveckorna gick man ut varje morgon och skottade bort illaluktande klumpar med flugor surrande omkring sig.
Jag införskaffade speciell jord för att anlägga rabatter. Denna var lättare att gräva i varpå katterna övergav att skita mitt på gräsmattan. Jag vet fortfarande inte om det var en förbättring för mig. Men med lite skrikande när jag fick syn på dem och en del högljutt svärande från min innekatt så blev besöken tack och lov lite färre under sensommaren.

Att gräva upp och omplantera gräsmattan var ganska hårt arbete varpå intresset mer och mer började dras åt rabatten. Med hjälp av några udda fröpåsar jag fick här och där såddes därför blandade småblommor, dill, rödbetor samt ett par underliga knölar till rötter.

Blommorna växte upp relativt fort och det var i början ganska trevligt att ta in en bukett då och då. Detta fortsatte tills en kväll då vi var bjudna på inflyttningsfest. Eftersom ekonomin inte var i topp så kom jag fram till att en bukett egen-odlade blommor skulle vara en trevlig inflyttningspresent. På vägen dit upptäckte jag dock till min fasa att dessa blommor kryllade av små svarta saker som kröp in och ut mellan bladen. Jag avskyr svarta kryp men sa ingenting om det när jag överlämnade blommorna, eftersom det kändes dumt att komma tomhänt. När jag kom hem försvann mina egna buketter ut genom dörren illa kvickt. Bänken där jag rensat blommorna var full med svarta kryp och det var ett mindre helvete att få bort allihop.

Inte gick det bättre med min rödbetor. När de såddes såg jag framför mig inläggning av egna rödbetor att användas till hemlagad kalops och pytt i panna. Jag gillar att pyssla i köket med mat och sånt, så därför blev förväntningarna höga.
När större delen av sommaren hade gått var jag tvungen att gå ut och gräva lite för att se hur stora de var. Lätt besviken konstaterade jag att det under blasten än så länge bara fanns ett tunnt nätverk av rötter. När vi hade kommit in i september gjorde jag ytterligare ett försök men blev nedslagen av samma syn. Mina rödbetor verkade inte vara intresserade av något annat än att sprida sig, då de faktiskt började inkräkta på dillen strax bredvid. Jag hade dock planterat ett gäng frön i en blomkruka på balkongen och där i trängseln så ville de vara med. De var i och för sig inte fler än tre stycken, och den största var något mindre än en golfboll men det blev i alla fall något av dem.

En annan sak som odlades flitigt var något slags äckligt hembakat pitabröd. Någon slängde vid ett flertal tillfällen in (ner?) små påsar med detta bröd på min uteplats. Den sista påsen hittade jag så sent som för en vecka sedan och i påsen låg en stor brödbit täckt med något luddigt grönt mögel. Vad lukten beträffar är det nästan så att jag önskar katterna åter.

Jag är dock långt ifrån mest illa drabbad. En granne har haft problem i flera år med en piller-tant som kastar ned allt möjligt på hans uteplats. Vi har sett köksutrustning, tamponger och gud-vet-vad ligga på hans gräsmatta. Självklart nekar hon till allt och Öbo kan inget göra. Så när jag med klädnypa för näsan bär bort påsar med mögligt bröd och kattskit kan jag i alla fall trösta mig med att det finns dom som har värre.

"Hey, I'm in a band!"
Som det så fint heter i JC-reklamen... Eller är det HM... Eller...?
Oavsett så är det mig de sjunger om. Jag är med i ett band. Det största band som någonsin funnits på denna jord. Vi har inget namn som jag vet om just nu, men fan vad bra vi är. För sådan är jag. En livs levande legend... i mitt eget huvud!

Det finns en filmreplik som jag älskar - fråga mig inte varför!
I filmen "Pump up the volume" säger Christian Slater:   "...just like me - a legend in his own mind!".
Jag antar att den repliken fastnade eftersom den är jag i ett nötskal. All min potential som jag besitter har av olika anledningar aldrig riktigt fått blomma ut, men att jag skulle kunna blivit en legend hyser jag ingen som helst tvekan om!

Många schyssta författare med självaktning skriver någon gång om den där sommaren som var magisk. Den enda sommaren som var speciell i deras barndom, den specifika sommaren som förvandlade dom från naiva barn till hårdhudade ungdomar. Håkan Nesser har gjort det, Stephen King gjorde detsamma och alla blir vi mållösa över... ja över vad egentligen? Inte fan är det väl ett igenkännandets suck vi utbrister i när vi läser om det?
   Hur många mord/dödsfall var du med om under din uppväxt? Hur många av dom inträffade under sommarperioden? Hur många av er skulle sammanfatta en sådan sommar som "magisk"?
Förstå mig rätt, jag älskar att läsa om sådana somrar, men inte är det för att jag känner igen mig!
Snarare är det så för att det är en sommar man skulle velat uppleva! Precis som det är spännande att se en film om en robot från framtiden eller en ödla från forntiden.

Mina somrar som barn såg så här i efterhand likadana ut... i stort sett. Inte så att alla var småtråkiga, snarare tvärtom. Alla somrar innehöll minst ett äventyr. En sommar var det den nakne mannen som sprang runt på gårdarna där jag bodde. (Efter att första chocken hade lagt sig bestämde vi oss för att "slå tillbaka" och laddade upp med smågrus och gick till motattack. Men det är en annan historia).
 En annan sommar var det äventyret på Gotland med en hel klädkammare inredd med *alla* Kalle Anka-tidningar utgivna och den mest perfekta sandstrand/badplats jag någonsin kommer att uppleva. Sedan vill jag minnas en sommar då någon fått för sig att vi minsann skulle undersöka ödehuset i närheten. Jag bangade efter 20 meter då jag sett alldeles för många varningslappar om råttgift.

Poängen är att det fanns alltid minst ett äventyr varje sommar när jag växte upp.
Men även om det inte var stora äventyr a la King eller Nesser så går det inte att komma ifrån att vara barn på sommaren är ett väldigt speciellt äventyr i sig. Det behövs inga lik eller andra mysterier för det.
Många gånger är det inte förrän långt senare man inser vilket äventyr det var. Och räcker inte det finns ju alltid fantasin. I min fantasi är jag med i världens bästa band!