Slaskbloggen

Har just skickat iväg katten till veterinären. Hon låg och sov när jag kom och tryckte in henne i transportburen. Stackaren hann inte reagera.
Har hunnit med att kolla mina mail också. Det första var från en klubb här i Örebro som ska anordna något så bisarrt som en Bingo Rimér-kväll. (Bisarrt i min värld!)
Det skall tydligen vara någon slags kompensation till alla killar för den Chippendalesshow tjejerna fick för några veckor sedan.

Om detta finns mycket att skriva men just när jag ser Bingo Rimérs namn i mailet så börjar jag fundera på varför jag en gång anmälde mig till den där medlemslistan. Jag har inte varit iväg en enda gång på deras arrangemang. Mycket därför att det känns så ytligt och pubertalt samt att jag inte känner till någon annan som går dit. Måste avskriva mig det där medlemskapet under dagen.

Och Bingo sen. Han var visserligen ingen fattiglapp innan, skulle jag tro, men i och med tv-programmet och turnéer som denna drar han förmodligen in stora pengar. Och vilka jippon sedan. Under den här krogkvällen ska Bingo kora den manlige respektive kvinnliga gäst med störst "paket". Eller om det var "modellpotential".

När jag var liten var 18-åringar vuxna, intelligenta saker. Något hände dock, förmodligen vid millennieskiftet. Millenniebuggen drabbade inte våra datorer som vi trodde, den drabbade våra barn och ungdomar. Nu tycker de att dokusåpor is the shit, Bingo Rimér is the man, silikon är fett coolt och att bli kändis är ett högstatusjobb.

Jag blir alltid lika beklämd när någon listar mode, kändisar eller något annat konstigt som ett stort intresse. Min filosofiska övertygelse är att den övergripande "meningen" med livet är att förbättra mänskligheten. Det gör vi knappast med silikon, egotrippar och en garderob full med svindyra skor.

Det ramlade ned ett vykort i brevlådan förra veckan. Det såg påkostat ut med en glättig framsida med en bild på några skrattande ungdomar. "Inbjudan till klassfest" stod det.
Efter en stund gick det upp för mig att detta var ett massutskick från ett företag som tydligen specialiserar sig på klassfester. (Vad de gör är att sammanföra alla och boka restaurang...)
Suck, kommersialismen är en parasit på nostalgins hals!

Men bortsett från det har jag funderat på varför jag skulle gå dit. När jag pratade med Sebastian lät det som självklart men själv är jag inte lika lätt övertygad. Alla klasser jag har gått i har haft extremt dålig sammanhållning och varit fulla med mobbare och offer. Under elva år i skolan var jag med om en (1!) klassfest som inte var anordnad av skolan, så god sammanhållning var det!

Jag har ingen kontakt med någon ifrån klassen idag och de enda anledningarna till varför man ska återförenas jag kan se är för att mäta status och gräva upp gamla lik. Båda två klarar jag mig utan.
Det är inte min mening att låta elak men jag känner inte personerna från klassen längre och skiter därför fullständigt i vad de gör nu. Lika mycket som jag skiter i Janne Petterson i nästa kvarter eller Mustafa på andra sidan stan. För om vi tänker efter en stund och talar ärligt så är det ingen egentlig skillnad på en återförening av en klass på detta sätt och när pojkarna i lågstadiet stod och mätte snoppar och räknade pubishår i duschen efter gymnastiken.

Jag har verkligen vridit och vänt alla argument för och emot den senaste veckan men jag kan inte komma på någon vettig anledning att gå dit. Sebastian får klara sig utan mig. Klassen får klara sig utan mig. Precis som de gjorde när det begav sig. Jag är nöjd med min snopp och dess behåring och har inget behov av att visa upp den för en massa främmande människor.

Precis utanför min uteplats finns en liten gräsplätt innan en skapligt trafikerad väg tar vid. På sommaren används gräset av rastande hundar och under den bistra vintertiden upptas större delen av en jättelik snöhög som den tanklöse plogbilsföraren placerat där. Barnen i närområdet har givetvis upptäckt denna och i brist på andra pulkabackar är det således utanför mitt köksfönster de håller på och åker.
Flera av dem verkar dock inte förstå vad tomtgränser är för något. Hela uteplatsen används att springa över för att sedan ta sig igenom häcken som markerar tomtgränsen och vidare upp på snökullen.

Idag stod jag vid fönstret och såg när de kom som ett lämmeltåg över uteplatserna. Jag bara gapade och undrade vad sjutton de tänkte med. Och rätt vad det var började jag känna mig gammal. Jag kom på mig själv med att tänka att så där tanklöst betedde man sig inte när jag var barn.
Den där tanken satt kvar i huvudet när jag tog mitt te och bäddade ner mig igen. (Är rejält förkyld just nu).

När jag var liten bodde det en gammal tant i huset mitt emot. Vid ett par tillfällen hade hon bjudit oss barn på lite godis. Tyvärr nöjde vi oss inte med det, utan när vi var godissugna sprang vi dit och ringde på och frågade om hon hade godis åt oss. Det känns oerhört pinsamt att tänka på vår oerhörda fräckhet idag. Var fanns vår uppfostran? Vad tänkte vi med egentligen?

Så det är kanske inte så stor skillnad på barn förr och nu. Det skulle möjligen vara att de ber en dra åt helvete om man försöker tillrättavisa dom, men det skulle vi aldrig ha gjort!

Robert Gustafsson, Robban Broberg och så jag? Beskyddade av drakar? Jo, enligt kineserna i alla fall. Vi är tydligen alla födda under drakens år enligt den kinesiska kalendern.
   Enligt en gammal tolkning skall vi vara exotiska och besitta smått magiska krafter. Tyvärr förlitar vi drakmänniskor oss för mycket på intuition och ses därför alltför ofta som ologiska. Andra negativa tendenser är total brist på verklighetsuppfattning, mycket överskottsenergi, vi är morgonpigga och älskar att vakna upp till en ny dag.

Horoskop, och beskrivningar av människotyper i sådana, brukar vara så konstruerade att de alltid stämmer in på alla människor. Jag vet inte hur det är med Robban & Robban men vad det gäller mig har kineserna prickat totalt fel.

Jag har inga magiska krafter även om jag sökt efter dem hela mitt liv, och vad det gäller det exotiska kan ni fråga min sambo om hur exotisk jag ser ut när jag vaknar upp en tidig söndagmorgon.
   Logik har länge varit en av mina stora ledstjärnor. För mig fungerar min intuition så bra just därför att jag har en god logisk grund att basera mina handlingar och beslut på. För mig hör de ihop, så jag förstår verkligen inte hur kineserna kan dela upp dem.

Vissa skulle kunna hävda att jag ibland saknar verklighetsförankring, att jag lätt svävar iväg, och det kan förvisso stämma. Men jag är absolut inte så illa däran att jag inte kan uppfatta verkligheten som de flesta andra människor.
   Därtill går jag ofta på energisparlåga för att kunna ta i när det behövs. Jag är extrem nattmänniska och drömmer om svunna tider. Så kineserna är inte ens med i matchen vad det gäller att försöka definiera mig.

Numerologi känns en smula mer intressant då jag faktiskt är övertygad om att väldigt mycket går att omvandla till tal och ekvationer. Tittar man i naturen finns där massor av matematik och logik. Men när jag kollar upp hur numerologin beskriver mig blir resultatet nästan lika nedslående.

Enligt numerologin är mitt livstal 7. Detta innebär att jag skall ha god intuition, ha ett stort ensamhetsbehov, ogilla order samt ha en god analytisk förmåga. Enligt numerologerna kan jag uppfattas som lite mystisk, och jag är även extrem perfektionist.

Utan att gå in på det för djupt kan jag säga att även om numerologin får in fler rätt än det kinesiska horoskopet så är det alldeles för många fel. Jag är till exempel något av en slarver och jag har ofta ett socialt behov som gränsar till sällskapssjuka.

Att vårt klassiska astrologiska horoskop är rena kvacksalveriet har jag konstaterat för länge sedan. Nu kan jag med stort lugn även lägga den kinesiska läran liksom numerologin till handlingarna. För till skillnad från de människor som söker ”övernaturliga” förklaringar och därför väljer att tro på horoskop och stjärntecken, så känner jag mig tryggare när det inte finns något mystiskt, oförklarligt som styr eller definierar oss.
   Jag lägger hellre mitt liv i händerna på vetenskapen än planeters banor och sägner om djur.

Min sambo och jag har en katt som heter Sara. Med tiden har hon blivit mer och mer som ett barn för oss på gott och på ont. Ta i morse till exempel. Jag vaknar till, alldeles för tidigt, av att katten springer omkring i sovrummet. Otåligt, fnysande. Ibland upp i sängen, ibland nere på golvet och krafsar på balkongdörren.

Eftersom jag inte vill vakna blir det ganska jobbigt att höra både flåsandet och krafsandet så jag ryter i åt henne. Givetvis bryr hon sig inte förrän jag tvingas kravla mig bort mot henne och göra hotfulla rörelser med armen. Efter en sådan kraftansträngning är det förstås omöjligt att somna om igen så jag blänger surt på henne en stund innan jag tar mig in på toaletten.

Eftersom jag lämnar toalettdörren öppen börjar hon springa in och ut. Emellanåt sätter hon sig ner och tittar på mig. Det är ganska uppenbart att hon vill något när hon efter en trött blick från mig till slut sätter sig utanför toalettdörren för att vänta. När jag lite frågande tittar ut på henne säger hon ett otåligt ”Mjau” men sitter kvar där och fnyser.

När jag väl är klar på toaletten springer hon direkt fram till balkongdörren. Hon vill ut. Att klockan är sju på morgonen och att det är svinkallt ute är inget som bekommer henne. Jag vägrar dock att släppa ut henne. Igår kom jag nämligen på henne med att äta snö. Jag lät som min mamma när jag mässade om ”mask i magen”, ”avgaser”, ”kattpiss” och andra saker jag själv fick höra när jag var liten. Tyvärr slår Sara liksom andra barn dövörat till och fortsätter äta snö. Barn tycker att det är lite läskigt med risken att få mask i magen men snöätande är ett tvångsmässigt beteende som endast försvinner med tiden. Det är samma sak med Sara, således får hon utegångsförbud.

Där är vi nu. Eftersom hon psykar mig med att sitta i närheten av balkongdörren och stirra på mig så fort jag går förbi känns det som att den här situationen är ohållbar. Och eftersom jag som förälder älskar mitt barn så kommer jag att ge upp först. Men inte förrän jag letat fram en spade och skottat bort snön från balkongen. Som förälder ska man ju skydda sitt barn, även om det är mot fiktiva maskar i en snödriva.

Idag kastar jag bort några gigabyte data från min lånade dator. Jag lyckades nämligen med konststycket att låsa mig ute från den. Lösenorden fungerade inte och program med lösenords-raderande funktioner lyckades inte ens förstå att det fanns en hårddisk i datorn.               Eftersom datorn snart skall lämnas tillbaka fick jag bita i det sura äpplet och köra igång återställnings-skivan för att radera hela hårddisken.

Den skorrar otäckt i cd-läsaren nu och på skärmen påtalas det att installationen skall vara klar om 53 minuter, men så har det stått i snart en kvart.
Allt detta får mig att tänka på alla andra datorer och elektriska apparater jag sabbat i mina dagar. Vissa fel har varit självförvållade men många var faktiskt inte alls mitt fel.

Jag lånade Jimmys Amiga en helg för längesedan när han skulle åka bort. Det gick jättebra tills jag hade varit iväg till min syster över natten och kom tillbaka hem. Då fungerade inte fanskapet. Inte så mycket som en diod lös när jag knäppte av och på den stora transformatordosan. Den osäkra fjuniga fjortonåringen som jag var då blev skiträdd och försökte skruva isär transformatorn för att se om det kunde finnas en lös kabel eller en lödning som kanske hade släppt. Men skruvarna satt som berget. Mina förtvivlade försök att få upp dem gjorde att jag slet ut ett par av dem vilket givetvis förvärrade saken.

Jimmy blev allt annat än glad när han fick tillbaka datorn vilket var förståeligt. Vad han däremot vägrade att ta till sig var att ursprungsfelet skulle ha uppstått även om jag inte lånat datorn. Det visade sig senare att en säkring hade gått sönder, vilket var snabbt avhjälpt av en elektronikkunnig granne.

Något år tidigare lånade jag en liten mikrodator vid namn Lambda av Micke. Den medföljande AC-adaptern var lite glapp innan men den lade givetvis av helt och hållet när den kom hem till mig. Micke blev skitförbannad och krävde mig på pengar innan hans pappa grävde fram en ny adapter ur en låda i garaget.

En annan gång installerade jag en hårddisk jag hittat för att på så sätt få lite mer lagringsutrymme. Tyvärr var den disken defekt och satte igång att förstöra data på min ordinarie disk. Den hann med att sabotera massor med data innan jag ens upptäckte vad som hände.

Min syster lånade ut en stor Tv till mig en gång. Den blev bokstavligt talat blålila över hela bilden innan den till slut lade av helt och hållet. Detta efter knappt 2 veckors intensivt spelande på mitt Sega. Någon konstaterade snabbt att bildröret inte hade pallat för trycket så det var bara att kassera den. Och så säger de att det var bättre kvalitet på sakerna förr. Pytt heller!

En skärm på en gammal bärbar dator jag ägde lade av pixel för pixel under några månader. Efter det var även den tvungen att kasseras.

Jag kan bara konstatera att saker och ting tenderar att gå sönder runt omkring mig, men det är tack och lov extremt sällan som det faktiskt är helt och hållet mitt fel. Jag och elektriska apparater har helt enkelt ett komplicerat förhållande som tack och lov verkar ha mognat ju äldre (och visare?) jag blivit. Det var länge sedan jag var med om någon allvarlig incident. Detta trots att jag skruvat och plockat och bänt med en uppsjö kretskort, processorer och annan känslig utrustning de senaste åren. Och så får det gärna förbli.

Det ringde på dörren i morse och jag vet fortfarande inte vem det var. Det är inte mer än ett par meter från sängen till ytterdörren och jag var snabbt uppe och på väg att öppna när jag till min fasa upptäckte något som putade ut. De flesta killar vet säkert vad kombinationen tidig morgon, en full urinblåsa och mjukisbyxor innebär. Där stod jag alltså med galaxens morgonstånd och var på väg att öppna dörren.

Jag ryckte åt mig en tidning för att försöka dölja min belägenhet. Samtidigt som jag studerade resultatet i en spegel ringde personen på andra sidan dörren på för andra gången. Jag försökte snabbt att prova olika poser med tidningen som skydd men alla försök såg löjligt krystade ut. Så där stod jag som ett fån medan personen på andra sidan dörren försvann ut genom porten.

Sensmoralen här är väl att alltid kissa innan man går och lägger sig, eller att sängvätare har vissa fördelar.


Kan inte låta bli att ta upp hur otroligt korkat det är av Svenska Hockeyligan att föreslå prispengar till den som utför den bästa tacklingen. Jag kan visserligen ha förståelse för anledningen till priset men man kan inte ha ägnat en tanke åt de möjliga konsekvenserna av priset. Är det möjligen kortslutning som lett till denna korttänkthet?

Själv tappade jag intresset för hockey i allmänhet och Elitserien i synnerhet när den år efter år bara blev tuffare och tuffare. Det fanns helt enkelt inte utrymme för artisteri längre.
De nya reglerna ger mig ett visst hopp och nu när Djurgården äntligen börjat vinna igen är intresset på väg uppåt igen.


För några år sedan drev jag och Tobias ett Poesi-fansin. Och som alla stora tidskrifter av självaktning ska man instifta något slags pris. DN har Bragdguldet, Aftonbladet har Guldbollen och Expressen delar ut Guldpucken. Vi utsåg månadens Farbror Buske till någon som inte förtjänade det. Idag känns det som att det är läge att återinrätta det priset.

Dagens Farbror Buske är politikerna i den amerikanska delstaten Michigan som instiftat lagar som nyligen såg till att äktenskapsbrott är att betrakta som sexualförbrytelser av första graden.
Straffet? Livstids fängelse! Sug på den ni!

Jag är hårt ansatt från två håll nu. På kontoret sitter Tobias och svär som en borstbindare och hemma går sambons humör upp och ner som den värsta menstruationscykel. De försöker alltså sluta röka. Själv verkar jag inte ha några stora problem med det.

Min teori om mitt eget nikotinbehov är att jag inte är ”fast” i det och att jag förmodligen aldrig varit ”fast” i det. Jag inbillar mig helt enkelt att min mentala oförmåga att fastna för saker smittar av sig på kroppens förmåga att skaffa dåliga (såväl som bra) vanor. Jag röker och snusar av ren lathet. Det är ju så lätt att bara sträcka sig efter dosan och stoppa in en prilla. Om någon viftar med en cigarett framför näsan och frågar om man ska med ut är det så ruskigt enkelt att svara ja.

Tobias slutade ett par dagar innan nyårsafton. Han verkar vara lika nerkörd i skiten som min mamma. Hon försökte några gånger förr men lyckades aldrig. Nu är hon beredd att försvara alla nikotinister så fort det kommer kritik eller tjat. När jag nämnt sambons rökande går mamma direkt in i försvarsposition och säger att hon vet hur det känns för den som inte får röka. Jag tror inte att det är medlidande längre. Istället är det rädslan över att kanske bli nästa person folk tjatar på.

Min sambo slutade några dagar efter nyårsafton. Jag blev lite förvånad och samtidigt lite rädd. Jag vet ju hur hennes humör kan växla. Trots det har hon varit på gott humör större delen av tiden. Mest frustrerad blir hon kanske av all reklam för sluta-röka-produkter. De ska ju påminna oss om de produkter som finns för att sluta röka, men för henne påminner de bara om cigaretter. Där kan man snacka om stolpskott för reklammakarna.

Tobias är nu iväg på möten nånstans resten av veckan. Det här känns som en kritisk period för honom och jag misstänker att de här tre dagarna på långdragna möten kan bli det som antingen hjälper eller stjälper honom. I senaste avsnittet av På Spåret sade en av deltagarna att hon slutat snusa på nyårsafton men att hennes närmsta och familj tjatat på henne att börja igen för att hon blev så elak. Jag tänker aldrig göra något dylikt.

Börjar Tobias svära åt mig får han sig en snyting. Börjar sambons humör bli alltför jobbigt går jag ut och går en stund. För om jag själv ska bli nikotinfri (jag slutade röka på nyårsafton) så kan jag ju knappast gå runt och säga till min omgivning att börja röka igen?

   Jag kom på tidigare ikväll att jag inte snusat något sedan kvällen innan. Instinktivt sträckte jag mig efter snusdosan men hejdade mig och frågade mig själv varför. Kan jag glömma bort att snusa av misstag tänker jag fan i mig glömma bort att snusa med vilje. Dock ska tilläggas att jag inte druckit kaffe på ett par dagar så jag vet inte hur jag reagerar då. Men kom för bövelen inte och föreslå att jag ska ge upp kaffet. Någonstans måste man dra gränsen!

Tobias ska skaffa en hundjävel. Det har han tjatat om i över en månad nu. Han har tydligen hamnat i en dispyt med sin mamma på grund av detta. Han ville ha en blandras men hon har hittills förbjudit honom.

Som ni förstår av inledningsmeningen har jag inte mycket till övers för hundar. I själva verket avskyr jag dom djupt och innerligt. De är fula, dumma och luktar illa. Eller så låter de som fan eller dreglar eller är allmänt störiga. Men lukten är överlägset värst.

Likadant är det med hundägarna. Ja, de kanske inte luktar illa men ändå. Jag vill kunna gå på stadens gräsmattor utan att riskera att trampa i avföring. Jag vill kunna ta ut min katt utan att hon får tokspel för att det kommer en lös hundjäkel springande mot oss. Att sedan var och varannan knarkare och alkoholist skaffar en stor jäkla hund gör inte precis saken bättre. Jag menar, om inte vanligt, nyktert folk kan hålla reda på sina hundar hur ska man då kunna begära att missbrukarna gör det.

Sedan är folk övertygade om att deras hund är helt disciplinerad i alla lägen, ofta på gränsen till idioti. I England på nyår dog en liten femårig flicka av en hund som fick tokspel av fyrverkeripjäser. Det är naturligtvis en otrolig tragedi. Och naturligtvis bär de som fyrade av fyrverkeripjäserna ett visst ansvar, men det gör också familjen som valde att placera sin dotter i ett hem med en hund.

I januari förra året blev en hundvakt svårt skadad av sin brors schäfer. I november 2005 blev tre malmöbor attackerade av lösspringande hundar. I augusti samma år blev en medelålders kvinna attackerad av sin egen hund och fick ena armen uppäten. Exempel finns det gott om, och givetvis finns det ofantligt fler hundar som aldrig gör en fluga förnär. Men poängen här är att ingen kan säga att deras hund är totalt ofarlig i alla lägen.

Men det här är inte huvudanledningen till varför jag ogillar hundar. Det är lukten och beteendet och allt det där jag räknade upp i början. Så snälla, håll hundarna kopplade och långt ifrån mig. Tänk er för när ni skaffar hund och bor i ett område där ni vet att korkade människor skjuter fyrverkerier. Fundera noga på om ni kan ha kontroll över er hund hela tiden om ni skaffar barn.

Nu ska jag be en stilla bön att Tobias tar sitt förnuft till fånga och skaffar en katt istället. Eller varför inte en liten minigris?

Nytt år innebär nya framgångar och nya misstag. Så här i brytpunkten är det meningen att man skall blicka tillbaka, göra listor och dra anekdoter för att sedan försöka kasta sig in i någon siarroll och tala om precis hur bra det kommande året blir.
Jag gillar listor, faktum är att jag älskar att göra egna. Det är ganska kul att förargas över andras också och den inkompetens de uppvisar.

Men det blir inga listor från mig på den här bloggen. Min vän och nuvarande arbetsgivare Tobias tycker att jag ältar det förflutna. Givetvis håller jag inte riktigt med honom men som min första chef brukade säga: ”Vad du än gör så gör det på ett snyggt sätt!”
Den här bloggen är ett viktigt verktyg för mig och därför måste den skötas snyggt.
Därför bryr jag mig inte om att lista saker, jag nöjer mig med att konstatera att 2006 började dåligt, fortsatte med krisvarning för att sedan sakta börja vända uppåt igen.

Det finns saker att glädjas över när jag tänker tillbaka på 2006. Tre Kronors OS-guld, vår nya lägenhet (även om den fortfarande lämnar mycket att önska), mediahypen kring Fuglesangs rymdresa och den borgerliga valvinsten är bara några saker. Att försöka rangordna dom och andra saker är förstås lönlöst.
Framtiden känns för första gången på länge som ett oskrivet blad. Jag håller på att vässa mina pennor för att börja fylla det. Det är möjligt att jag misslyckas totalt men förutsättningarna är bättre än på länge.

Hur den här bloggen ska användas är jag fortfarande inte helt säker på. Helt klart är att den nu byter namn från det ganska klyschiga ”Åsiktsmaskinen” till ”Pig out of Hell”. 2007 är grisens (egentligen vildsvinets) år enligt den kinesiska kalendern, och detta år är det dags för den här grisen att ta ett steg upp och ut. Jag tror att det kommer att bli ett fantastiskt år och jag ska försöka att vara en fantastisk gris i ordets mest positiva bemärkelse. För precis som de tre små grisarna i sagan besegrade den stora stygga vargen har jag en liknande kamp att utkämpa. Jag tänker återkomma till den under året.

Nu nöjer jag mig med att säga ”Oink oink”.

Siewert Öholm är en kraftfull man som vet vad han vill. Han besökte Stor & Liten en gång i mitten på 90-talet för att köpa ett tv-spel till sina barn. Det var mitt i julhandeln och alla var stressade ändå tog Siewert god tid på sig, närmast obesvärad över att butiken var full av människor. Givetvis blev det undertecknad som fick besvara alla hans frågor om de olika modellerna. Ingen annan i närheten av kassan där spelen fanns kunde lika mycket som jag.

Siewert var i sitt esse när han frågade ut mig. Helt plötsligt var jag förflyttad till en studio i tv-huset i Stockholm och runt omkring oss stod nyfikna människor och spetsade öronen. Vilka valmöjligheter fanns det? Hur många spel fanns det till varje konsoll? Vilka spel fanns det? Vilken var min personliga favorit? (Han fiskade efter om jag var opartisk).

Hans son stod bredvid och försökte gång på gång inflika ett ”Pappa, Sega är bäst”. Siewert bad honom i god debattprogramstil att inte avbryta. Sonen skulle lära sig att man måste granska och få fram så mycket information som möjligt för att hitta rätt. Argument skulle vägas mot varandra och sedan analyseras.

Siewert valde ett Sega Megadrive. Om det var min argumentation eller sonens övertygelse att Nintendo var skit vet jag inte. Jag vill gärna se det som att jag och hans son tillsammans vann debatten mot den mäktiga Siewert Öholm. Efter dem kom det fram en man och pekade lite snorkigt på ett Super-Nintendo. Jag hade sett honom kretsa omkring och lyssna intensivt. Han skulle minsann inte välja samma spel som den där stroppiga Siewert Öholm. Det syntes på honom.

Magen är i olag efter julhelgen. Kroppen känns infekterad av något. Ute är det grått och trist och ännu finns inga konkreta planer för nyårsafton. Just nu har jag mest lust att åka hem och dra något gammalt över mig i tre dagar.

Har ett presentkort på 200 kronor på en kökskedja som jag borde besöka, men jag orkar nog inte. Har en skinka i kylen som jag borde griljera men fan vet om jag ids det heller. Har massor av saker jag borde skriva men det finns ingen inspiration. Vart fan tog julglädjen vägen?

Det är tungt och trist och tråkigt var jag än vänder huvudet. När ska man bli förlöst från detta?
Men allt är naturligtvis inte botten. Jag håller på att knäcka Gran Turismo 2 på Playstation. Igår kväll fick jag äntligen upp mitt enda julpynt. Det var en ljusslinga som blinkar och har sig men som sambon ogillar. Antagligen kan jag bara ha den på när jag är ensam hemma.
Dessutom blev jag just av med en betungande ekonomisk börda så det börjar ljusna lite.

Nåväl, jag ska väl försöka ta mig ifrån kontoret nu så får jag se var mina ben orkar bära mig. Ute är det fortfarande grått och trist.

Jag fick ett lugnande telefonsamtal ett par dagar före jul. Det var en representant från Hyresgästföreningen som ville tala om att mitt ärende precis hade vidarebefordrats till deras jurist. Efter över ett halvårs tjat på Örebrobostäder börjar man ana lite ljus i den här trista tunneln. Så här ligger det till:

Det hela tog sin början i slutet på april. Killen som bodde här innan verkade trevlig först. Eftersom vi hade det lite struligt att försöka arrangera flytten gick han med på att vi kunde ta lägenheten ett par dagar tidigare. Därför gjordes ingen slutbesiktning av Öbo. Att få städa lite gjorde oss ingenting eftersom man ändå brukar få göra det efter en inflyttning resonerade vi. Dessutom lovade killen att göra den värsta grovstädningen. På inflyttningsdagen började vi ana oråd. Lägenheten såg för jävlig ut. Dessutom fanns det en drös fel och skavanker som inte stod med på det senaste besiktningsprotokollet.

Det var åtskilliga grova märken i parketten, borrhål i taken och väggarna, lösa tåtar där taklampskontakterna skulle sitta, märken på tapeter, spackel på väggarna, en trasig golvlist, ett flertal hål i korkmattan i köket, rostfläckar i badkaret, en löst sittande torkställning ovanför badkaret och så vidare.

Själva flytten blev utspridd över flera dagar och första tiden i lägenheten blev problemfylld på grund av att vi inte hade tillgång till vårt förråd. Där låg allsköns bråte, tidningspapper och kartonger i en salig röra. Under ett par veckors tid kommunicerade vi med den förre hyresgästen som dyrt och heligt lovade att han skulle komma och tömma förrådet. När han slutade att besvara våra samtal tog vi upp saken med Öbo. Efter det hände i stort sett ingenting på flera veckor.

När vi frågade sa Öbo att de ringt hyresgästen och att han lovade att köra bort bråten. Detta fastän han var känd inom Öbo för att vara problemfylld.
När vi inte kom längre med att få i ordning lägenheten som nu var fylld av staplade kartonger började jag att fördriva tiden med att röja på uteplatsen som var i ett uruselt skick. Även det fördröjdes på grund av gamla ruttna trämöbler, en trasig gräsklippare och lite annat skrot som hyresgästen lämnat kvar. När halva sommaren hade gått kom äntligen Öbo och körde iväg skiten på uteplatsen. Men förrådet väntar vi fortfarande på.

Vi blev lovade nya tapeter i köket och lade tidigt in en beställning på omtapetsering. Efter en dryg månad fick vi veta att det var semestertider och att det kunde dröja innan en hantverkare blev ledig. Därför väntade vi med att inreda köket. Nu är vi i slutet av december och vi väntar fortfarande på tapeter.

Samtidigt som vi valde tapeter lämnade vi in en lista över de fel och brister i lägenheten som vi ville ha tillagda till besiktningsprotokollet. Vår bovärd knorrade lite över att det skall påtalas tidigt men vi fick honom ändå att följa med och titta eftersom han dessutom skulle byta ut låset på dörren. När låset var bytt såg han trött ut och sade att han skulle komma tillbaka och titta på felen en annan dag. Vi väntar fortfarande på det besöket.

Sista gången jag besökte det lilla Öbo-kontoret hade kylan slagit till på allvar. Det stora vardagsrumsfönstret släppte in så mycket kalluft att man var tvingad att sitta fullt påklädd om man ville vistas där. I brist på bättre idéer lyckades jag täta fönstret hyfsat med en gammal handduk. Jag påtalade detta och en Öboanställd antecknade det (och alla de gamla problemen) på en lapp och sade att någon hantverkare skulle höra av sig om fönstret.
Behöver jag säga att vi fortfarande väntar?

När så torkställningen ovanför badkaret rasade ner några dagar före jul var måttet rågat. Att återigen gå till Öbo och se någon anteckna på en liten lapp kändes hopplöst. I ren frustration skrev jag ned så mycket jag kunde komma på i ett mail som jag skickade iväg till Hyresgästföreningen. Dagen efter ringde en kvinna och sa att det lät hemskt och att deras jurist skulle titta på det efter jul.

Så nu slipar jag hörntänderna och bidar min tid. Öbodraken skall få känna min vrede genom mitt magiska svärd; Hyresgästföreningen. Och denna gång har jag inget emot att få vänta lite.

Det blev en våt julfest dan före dan. Vissa saker minns jag inte riktigt, andra minns jag desto klarare och några småsaker har jag blivit påmind om i efterhand. Jag minns till exempel inte helt exakt hur jag packades ihop och skyfflades ut av Tobias till taxin, men jag minns ganska klart hur tufft det var att balansera datorväska, gitarr (som jag fick låna för att jag inte fick spela mer på den under natten) och en full 70-kilos 30-åring från taxin och in hemma, men det gick.

Sedan bestod julfesten också av en del missuppfattningar. Jag var till exempel inte alls ointresserad av Fuglesangs landning på slutet. Jag har bara en inbyggd defekt att jag måste göra minst två saker samtidigt när det går långsamt. Dessutom var jag fruktansvärt orolig och nervös för att rymdfärjan skulle sprängas när som helst. Då kikar man bara med ett öga.

Men det var gott och trevligt tycker jag. Att det finns några småsaker som man kan slipa bort till någon nästa fest om det blir någon hör kanske till. En bra fest innehåller både skratt och besvikelser samt en bra tårta. Den sistnämnda såg jag dock aldrig röken av. Så här i efterhand slår det mig att vi aldrig intog den planerade efterrätten heller.
   Att dessutom lira Ice Climber, (ni som hyrde Nintendo på 90-talet känner igen det), med projektor på en stor sovrumsvägg var en upplevelse med stora nostalgiska förtecken.

Julafton var annars en liten besvikelse i år. Jag blev aldrig hungrig. Det känns som att jag varit konstant mätt i över en vecka nu. Det kan bero på att jag ätit Janssons Frestelse nästan hela veckan före jul. Just nu sitter jag och försöker bli hungrig eftersom jag ska på julmiddag hos svärföräldrarna. Vi får se hur det går.

Jag har fått ett oväntat tillskott i julkassan. Det betyder att jag har råd med julklappar för första gången på ett par år. Igår införskaffades ett par julklappar till sambon och idag ska jag köpa något till Sebastian. De senaste åren har han överraskat med olika presentkorgar med choklad, kryddor, the, julöl och andra nyttiga saker för köket. Det har givetvis känts frustrerande att inte ha haft råd att ge något tillbaka. Jag har ingen stor budget i år men jag tänkte i alla fall kosta på mig något gott vin och lite belgisk choklad.

På stan är det en liten krims-kramsbutik som ställt ut en hiskelig tvåmeters-tomte på trottoaren. När man passerar sätter den igång att med hög röst förkunna: ”Merry Christmas – Ho ho hooo”. Jag hatar den där tomten redan. Annars är julskyltningen här i Örebro ganska medioker. Med risk för att låta som en grinig gammal gubbe kan jag bara konstatera att det inte är som förr. Som barn i en förhållandevis liten stad minns jag faktiskt övertäckta skyltfönster som vid ett speciellt klockslag revs ner och avslöjade utsmyckade skyltfönster.

I övrigt har jag tillbringat timmen efter lunch med att plåga Tobias med Lars Vegas julskiva. Bortsett från Gene Simmons bisarra tolkning av ”When you wish upon a star” finns det ingen bättre julmusik än Lars Vegas.
Just nu segar sig timmarna fram innan man äntligen kan ge sig av för julfest. Jag är lika tom i skallen som korridorerna här på kontoret.

Höjdpunkten är annars Fuglesangs landning senare ikväll. Vad som borde bli en bejublad avslutning på en fantastisk triumffärd risker nu att bli en riktig nagelbitare. Som det verkar just nu kan de tvingas landa i New Mexico, men man håller tydligen alla tre landningsplatser redo. Besättningen verkar dock lugnare. Befälhavaren hälsade tydligen att NASA bara skall tala om var så dyker de upp där. Jag hoppas att de gör det helskinnade.

Jag följde med Tobias för att köpa en jacka idag. Valet föll på en trendig butik som jag inte ens visste existerade. Inte så konstigt med tanke på att jag får allergiska reaktioner bara någon nämner ordet mode. För mig ligger prioriteringarna i tur och ordning på funktionalitet, utseende och sedan kommer märken långt ner på listan.

Efter ett par utprovningar gjorde han sitt val och var på väg fram till kassan då han plötsligt stannade upp och såg blek ut.
-    Tänk om det är en damjacka.
-    Skit samma, sa jag. Du gillar den ju!
Då vände han tillbaka och funderade en stund innan han tog personalen till hjälp. De försäkrade honom om att det var en herrjacka även om det inte gick att se det på den(?)!

Tobias nöjde sig med det svaret och köpte jackan.
-    Jag köper märkeskläder, sa han när vi gick därifrån.
Du köper unisexmode, tänkte jag. Men jag sa ingenting.

Vi ska ha en liten julfest på fredag. På vägen till kontoret försökte jag få fram några konkreta planer för den festen. Han sade lite svävande något om mat och sprit och kanske lite poker. Med andra ord kan den kvällen sluta precis hur som helst.

Det enda som står helt klart är att vi ska följa Christer Fuglesangs landning. Sedan kanske vi går ut på någon balkong eller någon gård och korkar upp lite bubbel och skålar för Sverige i rymden. Tobias har säkert sin unisexjacka på sig då. En symbol för alla förvirrade ”märkes-wannabes”.

Jag förstod ingenting av rymdäventyret igår. Jag slog på SVT24 sent inatt och insåg att jag missat Fuglesangs rymdpromenad. Av det lilla jag hann höra från studion så pratade de väldigt negativt och det lät som om Fuglesang och ”Beamer” hade misslyckats med att fälla ihop den trilskande solpanelen. Man sa också att detta skulle innebära att planerna för rymdstationen blir försenade. Det kändes tråkigt, både för rymdäventyret och för Fuglesang.

När jag slog på morgonprogrammen i morse talade de däremot om hur Fuglesang och Beamer lyckats med att fälla ihop solpanelen och att NASA:s markpersonal hade jublat och avkrävt Christer Fuglesang några väl valda ord på svenska. Drömde jag inatt?

I övrigt har jag hunnit med en sväng på stan idag för att kolla på de sista julklapparna. I en skivbutik hittade jag ett sådant där reaställ med filmer. Jag vet inte om det är för att det är jul, men det är sällan jag sett så mycket kvalitetsfilm i ett sådant ställ. Jag började dregla lätt om munnen när jag hittade alla Star Trek-filmerna i specialutgåvor. Till slut lyckades jag förhandla till mig film nummer två med sambon. Dessutom fick jag tag i Ghostbusters till min syster vilket känns väldigt skönt. Då slipper jag nämligen låna ut min något mer.

Det sista som inhandlades var ingredienser till en Jansson som jag ska försöka slänga ihop under kvällen. Det blir den enda egna julmaten här hemma. Jag tror att jag kommer få gott om sådant hemma hos andra. Förra julen gjorde jag misstaget att köpa en riktigt stor burk med ansjovis. Tyvärr läste jag inte ordentligt på den burken och blev därför lite överraskad när jag kom hem och upptäckte att det var hela, orensade fiskar i den. Det positiva är dock att jag lärde mig ganska snabbt hur man rensar dom!

Jag har aldrig kunnat teckna. Jag har alltid velat det men tyvärr har jag aldrig lyckats särskilt bra. Jag var väldigt avundsjuk på Jimmy när vi var yngre. Han var en jävel på att rita allt möjligt. Jag kunde knappt rita streckgubbar vilket var frustrerande när jag ville hänga på trenden att rita serier och skämtteckningar.

Tobias, Pelle och Jimmy hängde ihop mycket under högstadiet och alla tre var otroligt kreativa. De drog till och med igång en egen skoltidning som fylldes med roliga figurer och texter. Tobias och jag fortsatte sedan med ett poesi-fanzine. Han designade hela tidningen och klämde in roliga serier och figurer mellan alla texter i den. Jag försökte bidra med teckningar ibland men jag fick aldrig ut på papper vad jag föreställde mig i huvudet.

Men jag utvecklade i alla fall en enkel figur som hängde kvar. Jag gillade den skarpt och ritade den där jag kom åt. Det var en fet tunnelmask som hette Tjoffe och den såg alltid fånigt glad ut. Det var för övrigt det enda sätt jag kunde rita den på. I skolan när vi väntade på läraren brukade man fördriva tiden med att rita och larva sig på whiteboardtavlan. En dag när jag stod och tecknade upp min tunnelmask kom Kristoffer in och började skrika på mig.

Kristoffer var en ganska kraftig kille. Ungefär lika rundlagd som min tunnelmask. Dessutom kallades han allmänt för Stoffe vilket olyckligt nog rimmade på Tjoffe. Kristoffer trodde alltså att jag ritade någon slags elak karikatyr av honom på tavlan i klassrummet. Han började skrika och härja och kalla mig för mindre smickrande saker innan han upprörd for ut ur klassrummet. Förvånad stod jag kvar och undrade vad som tagit åt honom.

När jag tittade på Tjoffe på tavlan insåg jag plötsligt att de faktiskt fanns en slående likhet med min skolkamrat. Det var faktiskt en lysande karikatyr om den hade varit menad som sådan. Efteråt försökte jag förtvivla att förklara för honom att jag uppfunnit Tjoffe långt innan jag träffade honom, men han vägrade lyssna. Dessutom började hans kompisar skälla ut mig så jag bestämde mig för att hålla låg profil och stoppa undan Tjoffe ett tag.

Min katt är extremt kattilsken. Hon heter Sara och är svart och vit och extremt kelig. Hon tycker om alla människor, blir aldrig rädd för någon och ligger och spinner i famnen om jag plockar upp henne tills jag (inte hon) tröttnar. Andra katter däremot blir hon vansinnig om hon ser. Hon är något så ovanligt som en rasist mot sin egen ras.

Sara har ett par fönster hon kan sitta och spana i mot trädgården. Dessutom en balkong som vi släpper ut henne på ibland. Ofta hör man henne sitta i ett fönster och andas, hon låter nämligen mycket när hon andas normalt. Men så rätt vad det är börjar hon fräsa och skrika och kloa på fönstret som en galning. Tittar man ut då är man säker på att se någon av katterna som brukar springa härute.

Det tråkiga för Sara är att de inte respekterar hennes auktoritet. De brukar bara sitta och titta på henne eller ignorera henne helt och hållet. Det är först när jag kliver fram och undrar vad hon håller på med som katten utanför blir rädd och springer iväg. Sedan får jag försöka övertyga Sara om att det var hon som skrämde bort katten och att den förmodligen bara var efterbliven och reagerade sent.

Innan vi flyttade in här använde tydligen katterna på gården vår balkong som ett förnämligt vind- och regnskydd. Numera får de hålla till på mindre säkra ställen. De vågar inte vara på balkongen längre. Det enda problemet vi har kvar att lösa är att få bort dem från trädgården. Katterna använder den nämligen som toalett vilket vi finner extremt otrevligt. Tyvärr kan jag inte släppa ut Sara själv, även om det vore kul att se hur lite det blir kvar av de andra katterna när hon är färdig med dem. Så vi får hålla tillgodo med att bevaka trädgården från fönstren.